Gripande och enastående

Det musikaliska introt invaggar åskådarna i den stämning som är typisk för Västanå Musik& Teater. Ensemblen dansar in och bjuder på korta glimtar av vad som komma skall och det fungerar som en trailer till Kejsarn av Portugallien. Och sen kan det vara bra att ha nära till näsduken för Jan i Skrolyckas öde är outsägligt gripande och borde beveka även den mest hårdhudade. För den som inte känner av sitt hjärta varken i sorg eller glädje kan säkert inte räknas som en riktig människa, för att tala med Jan själv.

Jan i Skrolycka står och muttrar för sig själv. Inne ligger hustrun Kattrina och ska föda. Jan är missnöjd och önskar att det ska ske en olycka. Men när det nyfödda barnet läggs i hans armar förändras allt. Jan låter solen bli barnets gudmor och döper dottern till Klara Fina Gulleborg efter solens strålar.

Selma Lagerlöf gav 1914 ut romanen Kejsarn av Portugallien och Västanå Teater, som de hette då, spelade sin första version år 2000 med Alf Nilsson som Jan i Skrolycka. Det var andra året teatern höll till i Berättarladan i Rottneros och denna sommar, ett kvarts sekel senare, är det dags att åter framföra Kejsarn av Portugallien. Nu med Rolf Degerlund som Jan och Hanna Kulle som Kattrina medan Edith Nilsson gör rollen som dottern Klara Gulla.

Leif Stinnerbom står som vanligt för manus och regi medan Susanne Marko hjälper till med dramatiseringen. Allt väsentligt finns med även om vissa ord bytt munnar. Selma Lagerlöf låter till exempel riksdagsman Kalle Karlsson göra upp affären med Lars Gunnarsson medan Stinnerbom och Marko lägger den biten hos löjtnant Liljecrona. Riksdagsmannen är inte med över huvud taget och det är heller inte Björn Hindriksson och Linnart Björnsson och därför måste Björnssons varning till Klara Gulla övertas av Ol'Bengtsa. Jan i Skrolycka var så bekymrad över att dottern var omgiven av fiender som Högfärda och Hårdheta och Last och Lusta som hon kämpade emot i Stockholm. Det var Jans sista ord till Linnart Björnsson som i sin tur återgav dem till Klara Gulla men här förmedlas de alltså av Ol'Bengtsa.

Rolf Degerlund som Jan i Skrolycka och till höger står Marika Lindström som Mor i Falla. Foto: Håkan Larsson

Det har ingen betydelse för styrkan i den sceniska gestaltningen och detsamma kan sägas om att den spefulla och förnedrande behandling som Jan utsätts för kortats en hel del. Det som visas i denna smidiga dramatisering räcker mer än väl för att vi ska känna med såväl Jan i Skrolycka som kejsar Johannes av Portugallien.

Jan är någon slags värmländsk variant av den helige dåren som kan se det andra inte ser. Hans varsel till Lars Gunnarsson är som en profetia och han kan tipsa om en revers som varit försvunnen i många år.

Galenskapen kan vara en gudarnas gåva eller, som Kattrina hävdar: Jan är inte galen men Vår herre har satt en skärm för ögonen på honom så att han inte ska behöva se det som han inte tål att se. Och det kan en bara vara tacksam för menar Kattrina.

Jan och Kattrina med dottern emellan sig. Foto: Håkan Larsson

Jan själv kopplar allt som händer omkring honom till sin relation till Klara Gulla. Uteblivna brev eller budskap från dottern beror på nåt som har med henne att göra. Kan det vara att Jan nekade Stoll-Ingeborg att få följa med till Portugallien...? Ja, så är det förstås. Det är rörande och berörande och Rolf Degerlund är utomordentligt väl stämd som denne Jan i Skrolycka.

Jan är förutom sin utomordentligt starka faderskärlek också rättrådig, blid och försonlig. Trots sin utsatthet. När Mor i Falla undrar om hon kan ge staven och kasketten till mågen Lars Gunnarsson, som betett sig misstänksamt när maken Erik i Falla låg under ett träd i skogen, svarar Jan att det är bäst att vara fridsam och försonlig.

Men det är inte alla som håller med. Lars Gunnarsson är av en annan sort och blir den som sätter den sten som leder till galenskapen i rullning när han begär 100 riksdaler för tomten som Jans och Kattrinas stuga står på. Plus 100 riksdaler för skulden i butiken. De får tre månader på sig att betala skulden. Klara Gulla övertalar föräldrarna att låta henne åka till Stockholm för att tjäna ihop de 200 riksdaler som behövs. Klara Gulla råkar föräldrarna ovetande i olycka men Jan drabbas av en så djup sorg och längtan att den driver honom över gränsen.

En av många urtjusiga scenbilder från kejsarn av Portugallien. Foto: Håkan Larsson

Allt kollektivt berättat på sedvanligt Västanåvis. Det är framför allt Jan, Kattrina och Klara Gulla som kan göra ett starkare avtryck än övriga karaktärer men det är överlag ett ypperligt ensemblespel. Magnus Stinnerboms musik skapar rätt stämning och är vemodigt sorgsen där så krävs och dunkande rytmisk när det hettar till. Inger Hallström Stinnerboms kläder är stilrent vackra liksom Mårten Nilssons scenografi. Nästan allt är med andra ord som vanligt i Berättarladan.

Det som möjligen skiljer är att det saknas akrobatiska hallingdanser även om det fortfarande är svikt och gôtt gung i stegen. Och sen måste ljusdesignen, av Jakob Larsson, framhållas. Den är något alldeles extra och lyfter de redan urtjusiga scenerierna ytterligare några snäpp.

Kejsarn av Portugallien är en storslagen berättelse om en faders förbrännande och förlåtande kärlek till sitt barn. Dottern å sin sida visar inledningsvis stor kärlek till fadern och efter en svacka - när hon bara ser galenskapen och blir ful enligt Kattrina - återfår hon denna kärlek och blir vacker igen. Modern är en trygg punkt och sammanhållande kraft.

Det är outsägligt gripande och enastående vackert gestaltat.

Och nästa sommar öppnas dörren till Liljecronas hem.

Benny Abrahamsson