Wermland opera är först i Norden med att sätta upp musikalen Flowers for Mrs Harris av Richard Taylor, musik och sångtexter, och Rachel Wagstaff, libretto. Urpremiären 2016 var på Crucible Theatre i Sheffield och trots ett positivt mottagande, skriver Richard Taylor, fortsatte upphovsmännen att jobba med materialet. Två år senare hade vi premiär igen med en ny version på Chichester Festival Theatre tillägger Richard Taylor och det borde vara den versionen, i regi av Niklas Riesbeck, som bjöds vid torsdagskvällens premiär.
Men ursprungsberättelsen är äldre än så. Paul Gallicos roman Flowers for Mrs Harris kom redan 1958 och berättelsen har filmatiserats några gånger, bland annat 1992 med Angela Lansbury i rollen som Mrs Ada Harris.
Så varför har inget operahus i Norden satsat på denna musikal på de sex eller åtta år som gått? Det kan förstås finnas fler svar på den frågan men om jag skulle gissa kan det handla om aktualitet och angelägenhet. Handlingen utspelas i spannet mellan 1947 och 1950 och en klänning av märket Dior har en avgörande roll. Men även om det inte känns up to date vore det fel att avfärda Flowers for Mrs Harris som mossig och inaktuell.
Det går att påminna sig Thomas Thorilds ord i En critic öfver critiker från 1791, att inget görs för sina fels skull utan för sitt värdes skull. Och det värde som Ada Harris står för är tidlöst eftersom det aldrig kan vara fel att vara snäll, omtänksam och bry sig om andra. Det är snarare egenskaper som i dagens läge är mer önskvärda än någonsin.
Wermland operas Flowers for Mrs Harris är rörande och berörande. Cecilie Nerfont Thorgersen är bedårande som den grå städerskan Ada Harris, en kvinna som så otvunget är god och det utan minsta spår av sluga baktankar. Cecilie Nerfont Thorgersen förvaltar några sångliga pärlor på ett utmärkt sätt och sätter punkt för en charmant rollgestaltning med något som kunde utvecklats till en mäktig powerballad.
Det börjar vid köksbordet där maken Albert (Christer Nerfont) sitter och småpratar med sin fru Ada. Ett liv utan blommor är inget liv, säger Ada. Allt som jag behöver finns här, tillägger hon. Maken vill att hon ska unna sig något, köpa en hatt eller ta semester men Ada anser att det räcker med blommor. En bukett gör min dag säger hon. Det visar sig mycket snart att Albert är död. Han föll offer under slaget vid Passchendaele 1917 och innan musikalen sätter punkt får vi veta att det var för 33 år sedan.
Ada Harris bor i ett radhus i Battersea i London och arbetar som städerska. Hon umgås med grannen och nära vännen Violet (Karolina Funke). De ses regelbundet på tisdagar, Violet har sitt stryktips och Ada sina korsstygn. Inom parentes kan nämnas att Adas fäbless för korsstygn återspeglas på ridån. Första aktens ridå visar London med Big Ben medan andra akten har Eiffeltornet i Paris som blickpunkt.
Lampan slocknar, strömmen går regelbundet. Vi kan inte tro att vi vann kriget klagar Violet och Ada replikerar att ingen kan vinna ett krig.
Violet överhopas av jobb så Ada erbjuder sig att hjälpa till genom att städa hos Lady Dant (Martyna Lisowska). Överklassen ser ingen skillnad på oss, hon tror säkert att du är jag menar Violet.
Ada Harris har hunnit bli 52 år och tror sig ha sett allt. Men hjärtat rusar när hon får syn på en klänning hos Lady Dant. Bedårande, utbrister Ada. Nej, nej, fnittrar ladyn. Den heter Bedårande och är av den franske modeskaparen Christian Dior förklarar Lady Dant.
Livet kan vara mer än du trott, livet kan vara mer än du sett sjunger Ada och slår fast att här och nu har något hänt, det är som om livet återvänt. Det är en storslaget framförd sång och scenen avslutas med Adas ord: Jag måste ha den.
Det är Adas besatthet av klänningen från Dior som driver handlingen framåt. Men hon ger inte avkall på sin godhet utan har alltid ett eller flera uppmuntrande ord, eller en slant, till alla i sin omgivning. Där finns Bob (Sonny Enell), en revisor som tröttnat på siffror och vill bli fotograf, den smått hysteriska Pamela (Marie Gårseth Gathe, som för övrigt blommar ut i andra akten som stjärnmodellen Natasha) som vill bli skådespelare, den desillusionerade majoren (Olof Ramel) och grevinnan (AnnLouice Lögdlund) som drömmer om att återvända till barndomens Ryssland.
Alla bär på drömmar och Ada räcker ut en hjälpande hand till dem alla.
Albert dyker upp och försöker lära Ada tippa fotboll. Sikta mot Dior, Leeds är laget ingen slår rimmar Albert som en reminiscens av Bengt Bergs korta dikt från 1970-talet Katta är som Leeds - seg och ettrig.
Ada vill ha klänningen, nåt att komma hem till som hon uttrycker det.
Hon vinner på tipset, 105 pund och 3 shilling. Det blev inte jackpot eftersom många vann just den omgången. Ada tjänar 3 shilling i timmen och räknar ut vad det blir i årsinkomst. Det måste gå snabbare, så hon stryker allt som kan ses som onödigt, till exempel ett glas öl i veckan eller vaselin. Då skulle hon spara 20 pund om året men med allt detta skulle det ändå ta fem år att få ihop betalningen för Diorklänningen.
Slant för slant, dag för dag sjunger Ada och Violet som nu stöttar sin vän fullt ut.
Men livet är fullt av motgångar, det engelska pundet devalveras och den penningförsämringen lägger till sex månaders stretande.
Albert uppmanar Ada att inte ge upp. Det är bra att sträva och ta en chans. Jag vill bara se dig lycklig, sjunger Albert.
Om jag var du skulle jag sälja allt för att hjälpa dig säger Albert.
Om du var här skulle jag inte behöva klänningen svarar Ada.
De orden visar sig vara pudelns kärna.
Andra akten utspelas mestadels i Paris men Ada Harris är sig lik. Denna till det yttre grå mus har en inre resning som gör att hon utan att tveka näpser arroganta svinpälsar. Det finns nog en och annan som kan tycka att scenerna från modehuset Dior inte tyngs av realismens eller sannolikhetens ok och de är inte fel ute. Men det spelar mindre roll i en berättelse om en god fe som lyfter kuvade mellanchefer och sammanför ett velande par som älskar varann men inte vet hur de ska göra för att mötas. Ada gör inte skillnad på folk. Vi är alla lika innerst inne konstaterar hon och det är just genom sitt sätt att vara som hon berör andra i sin omgivning.
Jag såg en blick så drabbad av känslor sjunger stjärnmodellen Natasha (Marie Gårseth Gathe) och sömmerskorna faller för det faktum att Ada ser och uppskattar deras yrkesskicklighet. Även publiken tjusas av modevisningen med alla klänningar designade av Nina Sandström.
Det är småroligt och godmodigt mest hela tiden, tal övergår sömlöst i sång och även om det inte dräller av storslagna hits är musiken funktionell och väl integrerad i handlingen. Jonas Nydesjö, som också svarar för orkestreringen, leder premiärkvällen Wermland operas orkester på ett förtjänstfullt sätt.
Flowers for Mrs Harris är som sagt rörande och berörande och det understryks med all önskvärd tydlighet i slutscenen.
Benny Abrahamsson
Comments