top of page

Hjärtskärande clown följs av bullrande skojare

Två par kommer in på scenen, fler ansluter och plötsligt tar en man ton. Han säger sjungande att det är jag som är prologen och berättar att författaren vill sätta upp det gamla maskspelet igen för att hålla traditionen vid liv.


Men även om tårar fälls och vrål av ursinne hörs uppmanar han publiken att inte skärskåda deras enkla teaterkostymer utan försöka se in i våra själars skrymslen. Ty vi är människor av kött och blod som andas samma luft som ni. Det är författarens idé, nu får vi se hur han lyckats sätta ihop delarna. Spelet kan börja.


Det är den halte och lytte Tonio som har ordet. Han beskrivs i Leoncavallos Pagliacci som puckelrygg men Wermlandsoperan nöjer sig med att framställa Tonio som en haltande man i frack.


Pagliacci eller Pajazzo är först ut när Wermlandsoperan inleder den än så länge coronaanpassade höstsäsongen med två enaktare. Den högspända dramatiken i Pajazzo följs efter paus av den lättsamma dragkampen mellan snikna arvingar och skojaren Gianni Schicchi i Puccinis opera med just det namnet.


Innehållsmässigt är det som natt och dag men trots det är det mera som förenar än skiljer i tonspråket. Det finns gott om smäktande örongodis i båda verken och när det görs samlingsplattor av best of-karaktär är såväl Pajazzo som Gianni Schicchi representerade.

Pajazzo med Vesti la giubba och Gianni Schicchi med O mio babbino caro.

Foto: Olle Renklint

Det finns i Wermlandsoperans uppsättning ytterligare en gemensam nämnare och det är scenbilden med en stor svängd trappa till vänster och orkestern till höger. Och den vardagsklädda ensemblen, som är densamma i båda enaktarna.

Det som sker i föreställningens verklighet har en parallell i den commedia dell'arte-föreställning som sällskapet ska spela upp och Canio kan inte skilja det ena från det andra. Men ska man vara krass borde det inte ha någon betydelse eftersom det som är sant i spelets verklighet återspeglas i föreställningen vilket innebär att såväl Canio som Pajazzo är rätt ute i sina misstankar om otroheten.

Coronaanpassningen för med sig, åtminstone fram till 29 september, att Karlstad Teater tar emot ungefär en tredjedel av teaterns kapacitet. Det innebär att det är fullsatt med 135 i publiken, som släpps in och ut genom tre olika ingångar, och den begränsningen tycks ha gått ut över scenografi och kostym. Men sången och musiken klarar sig bättre så det är trots allt njutbart att tillbringa en afton tillsammans med Pajazzo och Gianni Schicchi.


Ruggero Leoncavallo skrev enligt uppgift text och musik till Pajazzo på fem månader. Operan uruppfördes i Milano i maj 1891 och fick svensk premiär två år senare. Den handlar om ett teatersällskap som leds av Canio som också är den som spelar clownen Pajazzo i det maskspel som sällskapet ska uppföra. Canios hustru Nedda gör där rollen som Colombine och viktiga i sammanhanget är också Tonio, som är kär i Nedda, och Silvio, som är den man Nedda älskar. Canio är enligt Nedda brutal och våldsamt svartsjuk medan Tonio efter att ha avvisats av Nedda funderar på hur han ska hämnas.


Nu kunde jag skära halsen av dig men jag vill inte besudla min kniv med ditt vidriga blod ryar Canio till Nedda, som exempel på hettan i föreställningen och Ann-Chatrine Palmes mustiga svenska översättning till textmaskinen. Pajazzo sjungs nämligen på italienska.


Det som sker i föreställningens verklighet har en parallell i den commedia dell'arte-föreställning som sällskapet ska spela upp och Canio kan inte skilja det ena från det andra. Men ska man vara krass borde det inte ha någon betydelse eftersom det som är sant i spelets verklighet återspeglas i föreställningen vilket innebär att såväl Canio som Pajazzo är rätt ute i sina misstankar om otroheten. Och det får förödande konsekvenser för Canio.

Foto: Olle Renklint

I all synnerhet i Ole Wiggo Bangs regi eftersom han gjort om Leoncavallos slut högst radikalt. Bang tycks lägga betoningen på Canios avgrundsdjupa sorg och smärta och inte den vanvettiga frustration som tas ut på nära och kära men jag övertygas inte om att det är rätt val. Tragiskt är det under alla omständigheter.


Ole Aleksander Bang gör rollen som Canio och Pajazzo och får i Vesti la giubba mäta sina krafter mot giganter som Jussi Björling och Luciano Pavarotti. Den nivån når han av förklarliga skäl inte, men det går inte att ta miste på sorgen och smärtan i det dramatiska framförandet.


Ridi Pagliaccio

Sul tuo amore infranto

Ridi del duol

Che t'avvelena il cor!


Skratta, clown, åt din brustna kärlek, skratta åt smärtan som förgiftar ditt hjärta!

Mer hjärtskärande än så blir det sällan.


Anna-Maria Krawe har som Nedda några fina arior men annars är det ett antal riktigt häftiga körpartier som fastnar.


Pajazzo brukar kopplas ihop med Mascagnis Cavalleria rusticana som är en enaktare av ungefär samma skrot och korn. Men operachefen anser, med all rätt, att publiken kan få fnissa lite efter tragiken före paus och väljer i stället Gianni Schicchi, som ses som Puccinis enda komiska opera.


Gianni Schicchi hade urpremiär på Metropolitan i New York i december 1918 och fick även den svensk premiär två år senare. Giovacchino Forzano skrev texten till Giacomo Puccinis musik och Forzano hade inspirerats av en episod i Dantes gudomliga komedi. Thomas Kinding har gjort den svenska text som Wermlandsoperan framför.


Denna enaktare har en rätt enkel handling. En man dör och denne man har till släktingarnas förtret testamenterat allt till kyrkan. Vad göra? Någon föreslår att man ska anlita den klurige Gianni Schicchi som kan alla kryphål och han konstaterar snabbt att testamentet gäller. Men tänk om den döde återuppstod och skrev ett nytt testamente? Gianni Schicchi lägger sig i kistan och spelar rollen som Buoso Donati och som den skojare han är ser han förstås till att Donati testamenterar mulåsnan, huset i Florens och kvarnen i Signa till sin gode vän Gianni Schicchi.

Foto: Olle Renklint

Ole Aleksander Bang får här, som en prins Daniel look-a-like, torka kiss efter en tyghund som han också spatserar runt med på ett uppseendeväckande sätt. Spelet är tryfferat med liknande obetydligheter som stoppats in för att underhålla och det fungerar mestadels bra. En sådan karaktär som drar ögonen till sig är den oborstade svågern som görs av Anton Ljungqvist, som för övrigt är utmärkt även som Tonio i Pajazzo.

En snyggt ögonblick är när en mikrofon sänks ned från taket och Anna-Maria Krawe, Rebecca Fjällsby och AnnLouice Lögdlund framträder som en trio som kunde vara hämtad ur någon klassisk jazzfilm.


Emma Johansson gör rollen som Lauretta, Gianni Schicchis dotter, och det är hennes vädjan till pappa - O mio babbino caro - att medverka i skojerierna så att hon kan gifta sig med sin älskade Rinuccio som övertygar pappa. Och denna vädjan framförs ljuvt och innerligt.

Annars är det förstås Marcus Jupither som Gianni Schicchi som dominerar såväl sceniskt som vokalt. Det finns en rasande duell mellan Jupithers Schicchi och AnnLouice Lögdlunds Zita som höjer temperaturen rejält i denna enaktare där alla i ensemblen behövs för att det ska bli så bra som det blir.


Fredrik Burstedt leder Wermlandsoperans orkester och han får även tillfälle att visa sina färdigheter på fiol.


Benny Abrahamsson

Comments


bottom of page