Selma Lagerlöf är tillbaka i Berättarladan efter fjolårets fascinerande utflykt i den samiska mytologin. Västanå Musik & Teater tar sig denna sommar an Herr Arnes penningar och alla som varit på någon tidigare föreställning kommer att känna igen det svängiga västanåska scenspråk som borgar för högt underhållningsvärde. Trots att berättelsen är svartare än vanligt.
Herr Arnes penningar kom 1904 och med denna berättelse introducerar Selma Lagerlöf någon sorts deckarmanual som till exempel Agatha Christie tog efter. Det börjar med ett brott och sen släpps ledtrådar här och var innan allt förklaras mot slutet. Men det finns en skillnad mellan Lagerlöf och Christie. Här är det brottslingen som berättar vad som hände medan Agatha Christie låter sina hjältar Hercule Poirot och miss Marple stå för den sammanfattande förklaringen.
Men Herr Arnes penningar är så mycket mer än en historia om ett brott. Den innehåller först och främst en besynnerligt uppkommen - och uppslitande - kärlek som leder till ett moraliskt dilemma som tål att diskuteras. Allt detta invävt i mysticism där de döda är lika betydelsefulla för handlingen som de levande och där naturen - läs Gud - har en viktig roll.
Selma Lagerlöf skrev i ett brev till Henriette Coyet, daterat 27 april 1930: "Om jag inte fick skriva om under och det övernaturliga så dög jag till ingenting. Och detta inre tvång förde mig tillbaka till att tro att det dock måste finnas en annan värld."
Spelet börjar med att två unga kvinnor dansar in på scenen. Den ena är klädd i vitt och hon heter Elsalill (Stina Olsson), den andra är klädd i ljusgrått och är fostersyster till Elsalill och mycket snart förvandlad till jungfruvålnaden (Edith Nilsson).
Fiskmånglaren Torarin (Niklas Ejnar)n kommer in med sin kärra och hunden Grim (Arwin Strandberg). Torarin fungerar också som någon slags berättare medan hunden Grim instinktivt anar vad som är på gång och på så vis blir nån sorts varsel. Torarin berättar inledningsvis att isen lagt sig och att man kan köra med häst och kärra på isen. Han säger också att det är dans i sjöbodarna varje kväll och ölet flödar. Året är 1586 och Marstrand beskrivs som ett våldsamt Klondyke. Bohuslän tillhör Danmark-Norge vars kung ligger i fejd med den svenske kung Johan som i sin tur anlitat legoknektar från Skottland. Torarin är på väg hem och hälsar på hos herr Arne på Solberga, en luthersk präst som stulit pengar från katolska munkar vilket är olycksbådande. Hela hushållet sitter till bords och sörplar soppa när frun (Britt-Inger Ekelund) plötsligt utbrister: Varför slipar de knivar på Branehög?
Frun beskrivs av Selma som halvdöv men än mer anmärkningsvärt är att Branehög ligger en fjärdingsväg bort från Solberga. Och en fjärdingsväg är något mer än 2,6 kilometer. Frun är skräckslagen men herr Arne berättar om sina strider med papisterna och slår fast att det inte anstår oss att bli rädda för ett ont varsel.
Grannar berättar att de fått besök av tre garvaregesäller med stora skägg och klädda i ludna skinnrockar och vi kan se hur dessa garvaregesäller slipar sina knivar.
Hela herr Arnes hushåll mördas. Alla utom Elsalill. Den sista som mördas är fostersystern som ber för sitt liv men det hjälper inte.
Torarin tar hand om Elsalill som efter några dagar får göra rätt för sig genom att rensa fisk på bryggan. Då kommer tre finklädda herremän förbi och de hör Elsalill berätta om det fasansfulla som hänt. En av dem, sir Archie (Daniel Lindman Agorander) vänder sig till sina kumpaner, sir Reginald (Alexander Lindman) och sir Filip (Håkon Odden), och avslöjar att han inte förrän nu visste att en av dem i Solberga överlevt.
Om du sett dem så tydligt borde du känna igen dem säger sir Archie till Elsalill när hon i vredesmod berättar vad hon skulle göra med mördarna om de bara levde. För folket i Marstrand tror att mördarna dött i en drunkningsolycka.
Torarin hamnar än en gång hos herr Arne (Niklas Jarneheim) och allt tycks vara som innan det förskräckliga dådet. Arne vill veta vad som hände vid tinget, om våra mördare blev straffade. Nej, svarar Torarin, ingen människa kan straffa dem.
När inte de levande kan hjälpa oss måste vi hjälpa oss själva säger Arne och pekar på fosterdottern. Du har mest att hämnas, ingen av oss har blivit berövad så många av livets år som du tillägger Arne när fosterdottern protesterar.
Skepparen (Peter Mörlin) på den infrusna galeasen frågar Torarin om han kan svara på varför Gud håller havets portar stängda. Skepparen drar sig till minnes att något liknande hänt tidigare, i Bergen, när en rasande storm hindrade skeppen från att lägga ut. Den gången berodde det på en man som stulit i kyrkor och som hindrades att fly genom Guds ingripande. Gud låter naturen sätta stopp för förövarna, genom en rasande storm eller en vägg av is.
Det är några hållpunkter till dramat mellan Elsalill, sir Archie och jungfruvålnaden.
Jungfruvålnaden förföljer sir Archie och viskar ständigt i hans öra vilket leder till att Archie drabbas av onda tankar. Han ångrar att han inte lät den unga jungfrun leva. Jungfruvålnaden lyckas få Elsalill att hjälpa till med disken på krogen och på så vis får Elsalill veta vilka mördarna är. Att de levde hade ett silvermynt som rullade framför hennes fötter redan visat.
Den mycket unga Elsalill blir av någon inte alldeles glasklar anledning djupt förälskad i legoknekten Archie som från början, på skämt säger han, lockades att dåra Elsalill men som kommer på andra tankar både en och två gånger.
Det anstår mig inte att bli rädd för min egen fostersyster oavsett om hon är död eller levande resonerar Elsalill.
Archie plågas av att han gjort ont mot en jungfru och vill sona det brottet genom att göra gott mot en annan jungfru. Och med det menar Archie att han ska gifta sig med Elsalill och lyfta henne ur fattigdom till ett rikt liv som slottsfru i Skottland.
Elsalill brottas med sina känslor. Om hon förråder Archie brister hennes hjärta, men om hon inte ser till att fostersysterns mördare får sitt straff kan inte fostersystern få ro i sin grav. Min fostersyster kände inte till min kärlek till Archie, hon vill inte min olycka utan min lycka försöker Elsalill intala sig själv.
Och är det inte bättre att en ogärningsman omvänder sig och lever efter Gud än att han straffas, tillägger Elsalill.
Men vad skulle det bli för liv om hon följde Archie till Skottland och ständigt skulle påminnas om att de levde på herr Arnes penningar. Om jag för mat till mina läppar, måste jag då inte tänka på de rövade pengarna funderar Elsalill.
Det är känslomässigt omtumlande och mycket fint gestaltat.
Leif Stinnerbom, manus och regi, har den här gången anlitat många nya namn. Men även om Stina Olsson, Edith Nilsson och Daniel Lindman Agorander står i centrum är det i hög grad en kollektivets berättelse.
Västanå Teaters Herr Arnes penningar är en dramatisk och sorglig historia som inte slutar särskilt lyckligt. Men framförd på genuin västanåska blir det inte tungsint och berättelsen lämnar gott om plats för eftertanke.
Benny Abrahamsson
Comments