På rymmen från Avgrunden

Det aktuella äldreboendet heter Bönstjälken och det får den forne skattebyråkraten Valter att fundera på detta med namn. Äldreboenden heter ofta nåt snällt och ljust, som Vitsippan eller Gullvivan, men Valter föreslår att de borde heta något som liknar den verksamhet som pågår. Valters förslag är att äldreboendet ska heta Avgrunden och rummet Ändhållplatsen. Det skulle passa bättre.

Stadra Teater inledde i går lördag sin 27:e sommarsäsong med Sistagångsväljare av Bengt Järnblad och föreställningen spelas till och med 10 augusti. Vi får följa fem personer och en hund som befinner sig i det allmänna uppehållsrummet på Bönstjälken dagen innan valet. Utgångspunkten är intressant, för tänk om de politiska partierna skulle lägga lika stor kraft på att fånga sistagångsväljare som de gör för att locka förstagångsväljarna till valurnorna. Det är sant att dessa personer i 80-årsåldern statistiskt sett röstar för sista gången men likväl som det fylls på av förstagångsväljare så ökar även kadern av sistagångsväljare mellan valen.

Bengt Järnblads pjäs ger en satirisk glimt av hur det kan vara på ett svenskt äldreboende och personerna på Bönstjälken skulle nog kunna hålla med Gertrud Sigurdsen, socialdemokratisk socialminister under andra halvan av 1980-talet. Sigurdsen var i 90-årsåldern när hon svårt sjuk nekades plats på ett äldreboende och skrev en debattartikel där hon uppmanade till kamp för en human äldreomsorg.

De här fem kan nog hålla med. De har olika bakgrund men har placerats på samma avdelning och där ska de försöka bete sig civiliserat och om möjligt trivas med varandra. Men hur det än är med den saken vill de i alla fall inte skiljas åt. Steg hörs i korridoren och beslut ska fattas om vilka som blir kvar och vilka som måste flytta.

Magnus Wetterholm som Guido sjunger Nessun dorma på italienska. Foto: Dragan Popovic

Valter har jobbat på Skatteverket, förlåt Riksskatteverket. Namnet är viktigt, för på Valters tid var det en myndighet att räkna med. Nu sitter han i rullstol och är bitter och cynisk. Guido kom från Neapel till Avesta och han anlände i lågskor och kavaj och gick från masugnen till ett jobb som sjukhusclown. Han lämnade Italien efter en kärlekshistoria med en man som var lång som en natt i Kalabrien som familjen inte kunde acceptera. Vitlök och diesel påminner Guido om lukten i Neapels gränder. Inez startade en mottagning för utbrända och har alltid tänkt på att hjälpa andra och glömt bort att ta hand om sig själv. Den nerviga Gudrun som varit mattant minns onsdagarnas leverbiff som inte var biff och plåtkannorna med mjölk och en make som var översittare. Jag såg ut som han i akademien, säger hon vid ett tillfälle och tänker på Karl Ragnar Gierow som var Svenska Akademiens ständige sekreterare 1964 till 1977 och alltid sågs med mörka glasögon. Gudrun har sex barn och Inez, som aldrig släppt en karlslok över tröskeln har inga. Inez konstaterar att omgivningen ser ned på ensamma.

Men gör det någon skillnad?

Jag har aldrig sett något barn besöka dig, säger Inez när Gudrun försöker beklaga henne.

Bella gör entré i glittrig blus och berättar att hon som 19-åring aldrig varit utanför Östermalm. Pappa hade gods i Skåne och inpräntade i dottern att hon aldrig skulle lita på någon som bodde på fel sida Humlegården.

Där finns också en landstingshund som älskas av somliga och förbigås med tystnad av andra. Valter tycker det är lika dumt som julgranar eftersom hundar och julgranar ska vara utomhus.

Rune Jakobsson, Kristina Rådström, Bodil Carr Granlid, Lasse Forss, Magnus Wetterholm och Marie-Thérèse Sarrazin i Sistagångsväljare. Foto: Dragan Popovic

Första akten slutar med ett vildsint uppror till tonerna av ledmotivet från Indiana Jones där någon sorts idealtillvaro målas upp. Inga skjutningar i förorterna, tågen går och kommer i tid, alla slåss om att få jobb i äldreomsorgen. Det gäller nämligen att stoppa försurningen i åldringsvården.

Andra akten inleds med ett inslag från Dagens Eko som berättar om de fem som avvek från äldreomsorgen Bönstjälken, kapade en ambulans med hjälp av Greve Moltke, som togs för handgranater. Polisen tvingades avliva den aggressiva hunden.

Där byter föreställningen skepnad och den inte alltför betungande första akten blir sommarlätt med solstolar och paraplydrinkar. Och massor av sånger och en blinkning till Bergmans Sjunde inseglet. Lena Engqvist Forslund, regi, har utformat andra akten i samarbete med Bengt Järnblad.

Ska det vara en bild av hur det kunde vara?

Kanske det.

Det är förvisso underhållande med i sammanhanget välfunna sånger, av bland andra Mikis Theodorakis och After Dark, men jag är ändå benägen att tycka att den laddning som trots allt - bland snärtiga oneliners och trivsamt gnabb - byggts upp i första akten får pyspunka. Premiären dras också med återkommande inlägg från sufflören men det lär vara åtgärdat inom en snar framtid.

Lasse Forss som Fabio med sina änglar. Foto: Dragan Popovic

Men det som bjuds är under alla omständigheter väl spelat. Rune Jakobsson är perfekt som den vresige Valter, som också visar sig bära på erfarenheter som om möjligt kan förklara bitterheten. Kristina Rådström är charmant som den stissigt nerviga Gudrun och även Bodil Carr Granlid som Inez och Marie-Thérèse Sarrazin som Bella tar förtjänstfullt tillvara rollens alla möjligheter. Alla sjunger dessutom bra.

Magnus Wetterholm är nedtonad som sjukhusclownen Guido som fick en pojke att skratta genom att sätta byxorna bak och fram. Wetterholm har å andra sidan två av kvällens absoluta höjdpunkter på sin lott.

Den första är när han, stödd på rullatorn, sjunger Puccinis Nessun dorma på italienska. Inte bravurmässigt, bara lågmält och innerligt.

Den andra är när han tar sig an den Brelmelodi som i Johan Bernanders utmärkta svenska översättning fått namnet De gamla. En fantastisk text, utomordentligt stämningsfullt framförd av Magnus Wetterholm. Bättre blir det inte.

Benny Abrahamsson