Wermland Opera har för första gången någonsin uppfört en opera av Pjotr Tjajkovskij. Lördagens premiär av Eugen Onegin föranledde teaterchef Kjell Englund att ta upp frågan om det lämpliga i att spela en rysk tonsättare under det ryska invasionskriget i Ukraina. Genom att skilja mellan Putin och Ryssland visar vi att vi inte är russofober skriver Englund i programbladet och hänvisar till en text han hittat på en kylskåpsmagnet skapad för Metropolitan Opera i New York där det står Cancel Putin, not Pushkin.
Tjajkovskijs opera bygger ju på Aleksandr Pusjkins versroman Eugen Onegin men textmässigt i omarbetat skick. Tjajkovskij har för övrigt benämnt sin opera som lyriska scener och under föreställningens gång får man klart för sig varför.
Kjell Englund har naturligtvis en poäng när han vill särskilja rysk kultur från Putins regim och redan ett kort stycke in i Eugen Onegin kommer ett kraftfullt statement. Kören, där kvinnorna har klut på huvudet, svarta stövlar och småmönstrade klänningar av 1960-talsmodell, bär på massor av solrosor. Dessa solrosor utgör ett dominerande blickfång och eftersom solrosen är Ukrainas nationalblomma och blivit symbolen för solidaritet med det ukrainska folket och motståndet mot den ryska invasionen kan Wermland Opera därmed sätta punkt för frågor om det lämpliga i att spela en opera av Tjajkovskij.
Ett annat skäl är förstås att det är en mycket se och hörvärd Eugen Onegin som bjuds. En tidig höjdpunkt är den nyss nämnda körens frejdiga och medryckande sång när de efter att skördearbetet är slut bollar runt med solrosorna.
Kajsa Larsson, scenografi- och kostymdesign, har skapat ett långsmalt scenrum som med enkla medel kan byggas om och bli allt från trädgård till balsal. Bytet av rekvisita, till exempel att flytta en bänk eller ställa in palmer och andra växter, sker bakom en genomskinlig ridå som fälls ned då och då under de tre akterna för att på så vis markera växlingen av de lyriska scenerna. Stina Ancker, regi, ser till att ensemblen tar till vara på operans inneboende spänningar och att de inte missar den humor som också finns där.
Änkan Larina (AnnLouice Lögdlund) lever på landet med sina två döttrar Tatjana (Sabina Bisholt) och Olga (Rebecca Fjällsby). Till hushållet hör också Filipjevna (Ingrid Tobiasson) som är någon sorts husa och nanna till flickorna. Olga är tillsammans med poeten Lenskij (Joel Annmo) vars bäste vän är Eugen Onegin (Anton Ljungqvist).
Larina berättar tidigt att hon som ung blev bortgift mot sin vilja och grät floder. Larina tänkte rymma men valde till slut att stanna och ta hand om hus och hem. Den kommentaren kan tas som ett omen. Nannan Filipjevna blev bortgift som 13-åring, av en mäklerska, och hade själv ingenting att säga till om.
En central del i operan berör kärlek, passioner och svartsjuka och vad allt detta kan leda till. Men för tjänsteandar som Filipjevna var kärlek något andra kunde drömma om och samhällets strukturer kunde sätta stopp även för bättre bemedlade som Larina.
Men det vet inte den passionerat förälskade Tatjana när hon skriver kärleksbrevet till Eugen Onegin. Han läser brevet och förklarar avmätt att hon inte kan förvänta sig beröm eller besvarade känslor. Anton Ljungqvists Onegin är en två meter lång odräglig slyngel som nonchalant kan hälla ut sin kropp i en fåtölj. Onegin vårdar sin ungdoms minnen som klenoder och har ingen som helst lust att fastna i ett hus med en lantlolla. Det finns alltid någon bättre och mer världsvan som väntar tycks Onegin resonera och frågan är om inte denne Onegin tror sig vara oemotståndlig. Anton Ljungqvist är hur som helst smått oemotståndlig i sin karaktäristik av Eugen Onegin.
Fast han är inte utan samvete. Det visar sig när Onegin i andra akten inser att han gått för långt med skämtet. Onegin har tröttnat på skvallret bland byborna och bestämmer sig för att flirta med bäste vännen Lenskijs Olga. Dans följer på dans, Olga spelar till viss del med. Lenskij blir till slut galen av svartsjuka och kastar handsken. Det slutar med duell, där en av adjutanterna krasst konstaterar att man inte kan skjuta folk hur som helst utan det måste ske efter vissa regler. Onegin kommer till slut med en adjutant, inte adel men utan tadel, som det heter i Lasse Zilliacus smarta och ofta rimmade översättning. Duellen slutar med att Lenskij dör men innan dess har Onegin försökt försonas med honom och Lenskij verkade först inte ovillig. Men försoningen spricker. Lenskij anser sig ha blivit kränkt och för den kränkte är det viktigare att upprätthålla hedern än att behålla vänskapen med sin bäste vän.
I den tredje akten är Tatjana gift med furst Gremin (Trond Gudevold). Det pågår en bal där damerna i glittriga fodral och herrarna i smoking paraderar till triumfartade toner när en luggsliten Onegin tar sig in i salen från fonden. Furst Gremin förklarar sin kärlek till Tatjana som något senare, när Tatjana är ensam med Onegin, erkänner att hon alltjämt älskar Onegin. Men hon tänker inte lämna sin make. Priset är för högt. Skulle hon vara otrogen blir det skandal medan Onegin - enligt Tatjana - kunde se fram emot ännu en kvinnokarlstrofé. Därför avstår hon från sin kärlek, stannar och tar hand om hus och hem.
Precis som sin mamma. Säg inte att allt inte går igen - eller att vissa, patriarkala, strukturer kan var rena betongväggar.
Kvar står Onegin, krossad av sitt öde eftersom han insett att han älskar den vackra Tatjana.
Roland Kluttig leder Wermland Operas orkester på ett förtjänstfullt sätt. Orkestern ser till att de tre arior som är något slags fundament i operan ges rätt förutsättningar. Sabina Bisholt som Tatjana bjuder på den första, ett riktigt kraftprov i första akten när hon skriver sitt kärleksbrev med en dramatisk laddning som verkligen glöder. I den andra akten är det Joel Annmo som Lenskij när denne väntar på att Onegin ska dyka upp till duellen. Joel Annmos inkännande och finstämda sång när han framkallar minnesbilder från ett liv som kanske är på väg att förspillas är tårdrypande. Och i tredje akten får Trond Gudevold med basens pondus framföra sin kärlek till Tatjana. Men det förekommer också några härliga körpartier och musiken är överlag aptitlig.
Benny Abrahamsson
Comments