Länsteatern i Örebro kan redan nu, dagen efter premiären på Blue air, förbereda sig för Scenkonstbiennalen 2021. En briljant pjäs som tar upp ett rykande aktuellt ämne framförs av en ensemble på toppen av sin förmåga och med en fenomenal tonträff. Det är rakt igenom tänkvärt och bitvis såväl gripande som tragikomiskt när Blue air synar den växande skara människor som drabbas av psykisk ohälsa. Publiken får följa ett antal individer som var och en försöker sätta ord på vad som hänt. Det är inga sammanhängande berättelser som presenteras utan berättelsen är uppbruten i skärvor från olika tidpunkter. Före, under och efter den våldsamma katastrof som under större delen av föreställningen är underförstådd. Och katastrofen har ingen avgörande betydelse för individernas mående men är likväl central när det gäller att belysa samhällsbärande funktioners - läs psykvård och polis - roll.
Pusselbit läggs till pusselbit, som ett snillrikt partitur. Men för att få det att låta så bra som partituret lovar krävs en driven och tonsäker ensemble och Malin Berg, Linus Lindman, Emelie Strömberg och Björn Elgerd uppfyller i det här fallet alla sådana önskemål.
Paula Stenström Öhman har skrivit Blue air medan Oskar Thunberg står för regin. De leder den fria teatergruppen Lumor och Thunberg berättade i augusti, när Länsteatern presenterade höstens program, att det var ekonomin som tvingade Lumor att låta varje skådespelare göra flera roller. Lumor gjorde alltså dygd av nödvändigheten och har nått stora framgångar med denna estetik.
Emelie Strömberg gör rollerna som Rita, som ung och vuxen, men också rollen som Ritas son Sammy. Linus Lindman inleder som förhörande polis men gör även Åke, chef på psykavdelningen, och bröderna Tage och Beppe. Beppe var en gång stjärnbagare men är sedan en tid sjuk och han är tacksam för att få vara på detta förstklassiga etablissemang och önskar elchocker medan Tage är den som besöker honom och alltid tar med äpplen. Båda talar gnällig närkingska. Linus Lindman ikläder sig även rollen som fjollig skolsköterska och som sådan skvallrar han med en kvinna, spelad av Malin Berg.
Alla skådespelare bjuder på femstjärniga prestationer så det är inte bekvämt att placera någon före de andra. Men när Emelie Strömberg sätter på sig den bylsiga täckjackan, drar ned luvan och blir den trulige Sammy är det bara oemotståndligt.
Men Malin Berg gör även rollen som Ritas mamma och psykdoktorn Marianne och Mariannes dotter Linn samt Beppes dotter, som även hon gör en vända på psykavdelningen, och argsint polis.
Björn Elgerd gör rollerna som pappa till Pavel, en tonåring som använder droger och har ett självskadebeteende. Men han får även ikläda sig Pavels roll och Pavels lillebror Ilja samt skötaren Henning och polisen Valentin, som har nära att ta till våld. Det handlar alltså om ett 20-tal rollfigurer som fördelas på fyra skådespelare och alla rollfigurer har koppling till varandra. Men inget av detta framgår från början utan sammanhangen klarnar efter hand.
Flyttbara väggar och omkullvälta stolar ligger huller om buller när ljuset släcks och en skärande larmsignal ljuder. En polis frågar Rita om hon vet varför hon är här. Jag tror det svarar Rita och polisen frågar vidare. Polisen har pratat med ansvarig läkare och tror sig veta att Rita kände den avlidne och att hon hade känslor för någon på avdelningen. Polisen säger att Rita var den ende som såg vad som hände och insinuerar att hon - oklart hur - drar nytta av att ha ensamrätt på berättelsen.
Jag är inte galen säger Rita och dessa ord ska hon upprepa ett antal gånger.
Det är så Blue air inleds och därmed står det klart att Rita hamnat på en psykavdelning där någon dött under oklara omständigheter. Mer ska inte sägas eftersom trådar spinns som går i en viss riktning och den publik som framöver kommer att fylla Örebro Teater får själva se om den första gissningen stämmer.
Varför psykvård?
Men varför hamnade Rita inom psykvården? Pjäsen tar upp händelser som kan bidra men presenterar ingen heltäckande förklaring och inga givna svar. En scen visar hur hon bemöttes av överläkaren Åke som håller sig till det bestämda frågeformuläret och inte är särskilt intresserad av att lyssna på vad Rita säger. Åkes rapsodiska sammanfattning av Ritas svar är skrämmande okänslig. Men möjligen träffande för tillståndet inom psykvården. Skötaren Henning är ett osjälvständigt eko av överläkaren Åke medan Marianne står för den mer inkännande sidan och på så vis själv drabbas av ohälsa.
Där finns pappan som inte ser vad som pågår, som inte räcker till och som slits mellan sönerna och den nya kärleken. Pojken som skadar sig själv men älskar sin hund och instruerar sin lillebror hur han ska ta hand om hunden. Det är när lillebror försvinner och hunden far illa som en av de dramatiska stenarna sätts i rullning.
Där finns också de alldeles bedårande scenerna där Sammy, Ilja och Linn pratar om vad som hänt. Dessa barn på gränsen till tonåren visar att de under den kaxiga ytan har en insikt och känslighet som känns hoppfull inför framtiden. Alla skådespelare bjuder på femstjärniga prestationer så det är inte bekvämt att placera någon före de andra. Men när Emelie Strömberg sätter på sig den bylsiga täckjackan, drar ned luvan och blir den trulige Sammy är det bara oemotståndligt.
Scenkonstbiennalen nästa. Benny Abrahamsson
Commenti