Punk à la Marx

Det är inte var dag Örebro Teater kan bjuda på en nyskriven urpremiär men det skedde i går, lördag, med föreställningen The Clash was here. Teaterchefen Py Huss-Wallin har skrivit pjäsen tillsammans med Nils Granberg och står även för regin. Det engelska punkbandet The Clash skulle spela på Stora Hotellet i Örebro den 9 oktober 1977 men konserten bombhotades.

Det är utgångspunkten.

Men sen då?

Py Huss-Wallin berättar att allt som förekommer i pjäsen har hänt, men kanske inte just då och absolut inte som det här framställs. Det går att påminna sig Tage Danielssons resonemang om sannolikt som är nåt som är likt sanning. Men riktigt lika sant som sanning är det inte om det är sannolikt. Det är emellertid ställt utom rimligt tvivel att detta är en komisk fullträff. Personerna har försetts med ett språkbruk som andas 1970-tal och de agerar lika ostyrigt galet som i en bröderna Marx-fars. Visst, det finns en aktivist som tillhör KPML, som ska utläsas Kommunistiska partiet marxist-leninisterna, men annars är Karl satt på undantag i förhållande till Groucho, Chico och Harpo.

Det börjar med att alla kommer in på scenen iklädda gråbrunbeiga trenchcoats och tänder varsin cigarett. Alla rökte ju på den tiden, i alla fall i filmer. Ridån går upp och vi befinner oss i en hotellreception. På väggen syns en digital tidsangivelse och den ska man hålla koll på. För den visar att det som just då spelas upp kan vara före eller efter det som senare visas. Det är med andra ord ingen linjär tidslinje utan scenerna blandas växelvis hejvilt. Så det som antyds i en scen kan få en förklaring längre fram och förutom att det är sinnrikt gjort håller det tempot uppe. Det är rivigt och raffinerat.

Inledningsscenen i The Clash was here Foto: Leonard Stenberg

På hotellet arbetar Birgitta (Malin Berg), Majken (Maria Simonsson Thulin), Lena (Rebecka Stomberg Lindström) och Roy (Jason Iskander). Polly (Katarina Krogh) kommer från Stockholm men har begärt att få komma till Stora Hotellet för att arbeta och lyssna på Birgitta. Peder Gyllenhage (Linus Lindman) är en av gästerna, Christer Bogfors (Hans Christian Thulin) en annan och Marlene (Hanna Lekander) en tredje. Sen tillkommer en polis (Othman Othman) som dyker upp då och då.

Alla har någon typ av relation, alltså inte bara jobb, med varandra. Men kanske inte den man först trodde.

Hanna Lekander, Linus Lindman och Hans Christian Thulin Foto: Leonard Stenberg

Birgitta är en prudentlig städerska som predikar Guds ord minst lika hett och svavelosande som Maranatas Målle Lindberg gjorde en gång i tiden. Birgitta vill verkligen spola rent i syndaträsket och jagar ut en gäst med Bibeln i högsta hugg och orden Vik hädan. Hon vill ha ett tecken från Gud och det är kanske också vad hon får.

Majken är aktivist och arbetar med namnlistor mot nedläggning av gruvan, skofabriken, kexfabriken och fräser om borgarbrackan som tog namnlistan.

När en av dem stänger av radions utsändning av en Abbalåt är det med förklaringen att den är så kommersiell. Det anknyter till den socialdemokratiska kulturpolitiken från 1973 som går ut på att motverka kommersialismens negativa verkningar.

Ett inslag från Dagens Eko berättar att det ännu inte finns några spår efter den kidnappade Hanns Martin Schleyer, som var chef för den västtyska arbetsgivarföreningen och kidnappades av en gruppering inom Röda armé-fraktionen.

Marlene kommer för att lägga ned gruvan, hon är ägarrepresentant, men har också ett annat ärende. Marlene klagar på vägarna som borde vara farbara i ett land med världens högsta skattetryck.

Christer Bogfors arbetar i Bofors och efternamnet är inte en tillfällighet. Den svenske S-märkte utrikesministern Sten Andersson beskrev följande decennium Bofors som Bovfors och lovade att byken skulle tvättas ordentligt och offentligt. Jämför den inställningen med dagens syn på försvarsindustrin.

Jag är en helt normal människa som bor i Karlskoga, skriar Christer i ett utbrott.

Othman Othman som polis och Maria Simonsson Thulin som Majken. Foto: Leonard Stenberg

Gåva eller muta, vapensmuggling eller juridisk gråzon?

Demokratin är död men folkets kamp lever.

Ett par gånger återkommer Stenhammars Sverige, Sverige fosterland.

Bilder med någons äventyr på Crazy Horse dyker upp.

Allt detta till tung, rytmisk musik av Peter Tikkanen, kompositör och kapellmästare på klaviatur, Ebba Högberg, gitarr, och Pelle Claesson, trummor. De lirar med klös och bidrar med sin punkiga framtoning i allra högsta grad till den oborstade och grälla helheten.

Men jag tänker inte avslöja hur alla dessa pusselbitar satts samman eftersom det måste upplevas på plats. Inte minst för att det bjuds ett alldeles ypperligt skådespeleri av den vältajmade ensemblen som verkligen köttar till orden.

The Clash was here är första delen i ett treårigt projekt som döpts till This is Örebro och ska utgå från lokala företeelser. Bara den ansatsen är ju värd en guldstjärna och blir fortsättningen lika aptitlig som denna premiärföreställning lär publiken vallfärda till Örebro Teater.

Men redan nu ska man förstås passa på att njuta av denna lokalt inspirerade 1970-talspunk i bröderna Marx-stuk.

Benny Abrahamsson