top of page

Om saknade mammor och pojken som inte ville bli vuxen


Vi är ingenstans och överallt, vi är dom som vinner tusenfalt, vi är vackrast vi är bäst, vi är dom som vinner mest heter det inledningsvis från de förlorade pojkarna i Lysets Wendy, Peter och Ting som spelas i Björkbornsparken till 16 juli.

Peter Krantz har skrivit manus och hämtat inspiration från flera olika håll, alla med det gemensamt att de har Peter Pan, Wendy, älvan Tingeling och Kapten Krok i bärande roller. Annars var det J.M Barrie som 1902 först presenterade Peter Pan i pjäsenThe Little White Bird för att därefter följa upp med böckerna Peter Pan och Peter Pan i Kensington Gardens. Men sedan har denne figur förekommit i såväl filmer som tv-serier och till och med fått ett syndrom uppkallat efter sig; Peter Pan-syndromet där några av de beskrivna dragen är låg motivation, inget intresse att arbeta, svårt att fatta beslut och emotionell instabilitet.

Peter Pan är pojken som inte vill växa upp.


Pojken som ramlade ur barnvagnen i Kensington Gardens och räddades av älvor. Men i den här versionen heter det att han rymde till Kensington Gardens där han träffade älvor och nu anser att det alltid borde finnas en älva till varje barn.


Varje gång någon säger, jag tror inte på älvor så dör ett barn, säger Peter Pan i Peter Krantz regi och senare i föreställningen, när Ting räddat Peter genom att dricka den av Kapten Krok förgiftade medicinen, får Peter Pan alla i publiken att högt ropa Vi tror på älvor.

Så ska en slipsten dras i interaktiva föreställningar för alla åldrar.


Peter Pan har också sagt att när föräldrarna tittar bort ramlar pojkarna ur sina barnvagnar. Den observationen är relevant än idag eftersom det inte är ovanligt att föräldrar ägnar större uppmärksamhet åt mobilen än sitt barn. Då kan det vara bra att veta att ingen som är borttappad kan några sagor.

Foto: Ola Gustafsson

De förlorade pojkarna, eller förlorade barnen, som det inledningsvis talas om berättar att Peter Pan förbjudit dem att prata om sina mammor. Men det är oklart om de vet vad en mamma är, fast en av pojkarna säger att hans mamma ville ha ett checkhäfte. Frågan är om barn av idag vet vad ett checkhäfte är? Det är, eller var, forntidens motsvarighet till swish som mer eller mindre försvann för trettiotalet år sedan.

Peter Pan gör entré på elskoter och tar scenen i besittning som en speedad rockstjärna. Simon Tarakkamäkis energifyllda Pan är viktig och han matchas väl av Jennifer Ljusterås Kapten Krok som i alla avseenden är en betydande motståndare. Antonia Cerwall som Wendy och Mathilda Stålhandske som Ting gör stabila insatser men annars är det det gamla gardet med Peter Krantz och Sylwia Rakowska som håller fanan högst.

Peter Pan och de förlorade pojkarna är en grupp, Kapten Krok i spetsen för sina pirater en annan och Tigerlilja med sin stam av indianer en tredje. Familjen Darling med pappa George, mamma Mary, barnen Wendy, Michael och John samt Nanna, en sjungande hund som dessutom är barnflicka och hembiträde en fjärde. De här grupperingarna agerar såväl inom gruppen som mot varandra men central är förstås konflikten mellan Peter Pan och Kapten Krok.


Jag är allt du inte är, glädje, ungdom och frihet, säger Peter Pan till Kapten Krok.

Peter Pan har vid ett tillfälle huggit av Kapten Kroks ena hand och kastat den till en krokodil som fått smak för Krok och vill ha mer. Därför stelnar Kapten Krok av skräck när han hör ett tickande klockljud och det har en avgörande betydelse vid några dramatiska höjdpunkter.

Ting är svartsjuk på Wendy.


Alla dessa ingredienser turneras på olika sätt, med musiken som ett kitt. Åke Norén, Thomas Augustsson och Peter Krantz har skrivit musik enkom för denna föreställning och den är medryckande med uppbyggliga och välmenande texter. Men till det ska läggas annan musik, låtar som Money, Money, Money, Goodnite Sweetheart, Goodnite, Our House, Mamy Blue, She's got the look och Sailing som plockas in och förstärker och förtydligar sammanhanget på ett förtjänstfullt sätt. Det gäller även det korta sticket av Den siste mohikanen men där har fel upphovsman angivits i programmet. Karl Gerhard har förvisso gjort en låt med den titeln - på 1930-talet - men den aktuella låten bör tillskrivas Little Gerhard eller Lille Gerhard som han kallade sig när han sjöng på svenska på 1960-talet.


Det är stundtals väl rapsodiskt men bristen på förklarande text kompenseras i viss mån av att scenerna är snyggt utformade och ensemblens spelglädje.

Foto: Ola Gustafsson

Peter Pan gör entré på elskoter och tar scenen i besittning som en speedad rockstjärna. Simon Tarakkamäkis energifyllda Pan är viktig och han matchas väl av Jennifer Ljusterås Kapten Krok som i alla avseenden är en betydande motståndare. Antonia Cerwall som Wendy och Mathilda Stålhandske som Ting gör stabila insatser men annars är det det gamla gardet med Peter Krantz och Sylwia Rakowska som håller fanan högst. Men det går förstås inte att bortse från Veronica Hjalmarssons sjungande kombo av hund, barnflicka och hembiträde som är vansinnigt charmig.


Ett för mig nytt namn är Johanna Oranen som står för kostymerna. Hon är ett fynd, för så här smakfullt och fantasifullt klädda aktörer vet jag mig inte sett tidigare hos Lyset.

Att ha barnasinnet kvar, att få säga vad man tänker, om din oro tynger ned dig ska du lyssna på ditt inre, för du kan vara vem du vill.


Med de orden ringande i öronen lämnar publiken denna underhållande föreställning.


Benny Abrahamsson

Comments


bottom of page