Jag står och ser på världen genom gallret; jag kan, jag vill ej slita mig från gallret, det är så skönt att se, hur livet sjuder och kastar höga böljor upp mot gallret, så smärtsamt glatt och lockande det ljuder, när skratt och sånger komma genom gallret. Så börjar Gustaf Frödings dikt En ghasel och det har Öivind Åsberg tagit fasta på i sin monolog om Fröding som heter just Gallret. Öivind Åsberg börjar och slutar föreställningen med strofer ur En ghasel och det är förståeligt eftersom den dikten är så betydelsefull i Frödings författarskap. Söndagens förhållandevis välbesökta föreställning i Kungsteatern avslutas med orden: Förgäves skall jag böja, skall jag rista det gamla obevekligt hårda gallret - det vill ej tänja sig, det vill ej brista, ty i mig själv är smitt och nitat gallret, och först när själv jag krossas, krossas gallret.
Gustaf Fröding skrev dikten någon gång 1890 - 1891 när han befann sig på Suttestads nervhem utanför Lillehammar i Norge och den ingår i hans debutsamling Guitarr och dragharmonika som kom 1891. Den visar att Fröding redan i 30-årsåldern insett att de svårigheter han hade i livet låg inbäddade i honom själv. Men det är klart att ett hårt supande som sommaren 1888 ledde till den första av återkommande sjukhusvistelser satt sina spår. Fröding hade redan som 28-åring upplevt hur det är att drabbas av delirium tremens.
Fröding hade inte fyllt 30 innan han började tappa håret och tyckte själv att han såg ut som en farbror till sig själv. Den bild vi har av Fröding är sannolikt färgad av Richard Berghs porträtt av skalden sittande i en sjukhussäng med yvigt skägg, korslagda armar och den blå blicken fäst i fjärran. Det är en vildvuxen patriark, om än själsligt bruten, som framträder i Berghs målning från 1909.
Åsberg använder hela eller delar av ett 20-tal dikter under den timslånga föreställningen. Det finns så många ingångar och teman i detta rika författarskap som förtjänar att belysas mer ingående men det hinns av förklarliga skäl inte med.
Men det finns också andra utsagor om Frödings utseende som går stick i stäv med bilden av en skallig och spritplufsig man. Selma Lagerlöf, som debuterade med Gösta Berlings saga samma år som Frödings Guitarr och dragharmonika kom, hade några år tidigare träffat Fröding och beskrev honom på följande sätt: Han var vacker som en lord Byrongestalt med diktarlugg långt ned i pannan och en romantisk glöd i de sköna blå ögonen. Tyvärr behagade han ingenting säga.
Citatet är hämtat ur Johan Cullbergs bok Gustaf Fröding och kärleken som kom 2004. Den boken har varit en stor inspirationskälla för Öivind Åsberg, inte minst i de delar som handlar om Frödings barndom. Trasdockan finns med, lekkamraten Adolf Lundbom som senare ska berätta om Frödings läsning av Walter Scott, J.F Cooper och Tusen och en natt, förhållandet till föräldrarna.
Öivind Åsberg kopplar biografiska fakta till dikter av Fröding som på olika sätt berör dessa biografiska uppgifter - mammas öde leder till dikten Dolores di Colibrados, pappas till En främmande man och rumlandet i Uppsala speglas bland annat i En Uppsalaflicka medan känslorna efter det olycksaliga frieriet till Hildegard Alstermark återges i Vackert väder - och på så sätt vävs liv och dikt samman.
Sedlighetsåtalet 1896 nämns och Heidenstams svek men även Frödings tur till rådsturätten i Karlstad där han anmälde sig själv för otuktigt beteende. Kvinnan i fråga hette Kristina Johannesson och hon tyckte inte att det var mycket att bråka om. Kristina Johannesson födde i den vevan sonen Johan och det har diskuterats om Fröding var pojkens pappa.
Tiden på Karlstads-Tidningen, med Mauritz "Maggan" Hellberg som redaktör där Fröding anmälde böcker och under signaturen Agust Kallson gisslade borgerskapet. Mot slutet lyfter Åsberg fram Snigelns visa, hämtad ur Mattoidens sånger som skrevs åren 1898 till 1905 när Fröding satt på Uppsala hospital. Mattoidens sånger gavs ut först 1914, alltså efter Frödings död, och dessa dårens dikter togs inte emot särskilt väl av samtiden men har vuxit i betydelse och ses numera som ett förebådande av modernismen. Åsberg använder hela eller delar av ett 20-tal dikter under den timslånga föreställningen. Det finns så många ingångar och teman i detta rika författarskap som förtjänar att belysas mer ingående men det hinns av förklarliga skäl inte med. Gallret är en kortfattad, och sparsmakat framförd, introduktion till ett älskat och mångsidigt författarskap och det kan vara gott nog. Benny Abrahamsson
Comments