Selma möter Monty Python
- Benny Abrahamsson
- för 5 minuter sedan
- 3 min läsning
Det senaste året har ett flertal teaterhus satt upp Selma Lagerlöfs berättelse Herr Arnes penningar som gavs ut 1904. Örebro Teater hade premiär på sin version i går, lördag, dramatiserad och regisserad av Hanna Nygårds. Så står det i alla fall men frågan är om det inte borde stått att denna föreställning baseras på en berättelse av Selma Lagerlöf eftersom en hel del inte varit i närheten av Selma.
Fingrarna är lika stela som en söndagspredikan, säger någon och även om det är en fyndig liknelse så har den ingenting med Herr Arnes penningar att göra.
Vi måste lyssna på dem i nöd, annars blir det ett än värre helvete på jorden muttrar fru Arne och det är förvisso kloka ord men det är Hanna Nygårds. Möjligen kan man se dem som ett varsel för vad som komma skall.
Här i huset finns inget annat än det vi tilldelats av Gud, domderar herr Arne och tillägger att hos oss finns ingen skuld. Med en väldigt vidsynt läsart kan man få Arnes stöld av pengar från katolska kyrkor - det handlar ju om 1500-talets Sverige - som gåvor från Gud. Men det är en gudsbild som inte delas av Selma Lagerlöf som däremot låter Gud tala genom naturen som fryser havet till is och på andra sätt medverkar till att mördarna stoppas och får sitt straff. Fast just detta gudsmysterium har skalats bort helt.
Vi är soldater, vi gjorde bara det vi övats för, säger en av de skotska legoknektarna och tillägger att Gud förlåter allt. Sir Filip och sir Reginald nämns inte med namn, de bara finns. Den tredje, sir Archie, får i alla fall ett namn.
En av legoknektarna trodde inte att han skulle leva så länge och han tror inte på ett liv efter detta. Han kan heller inte se sig som en mördarmaskin.
Vi lever i en absurd värld. Ingen kan laga denna trasiga värld som gått helt i spinn, påstår en av de tre.
Det är inte bra att gå runt och känna efter.
Allt detta låter sig förstås sägas och det är heller inte svårt att hålla med. Men det är Hanna Nygårds uppfattning och inte Selma Lagerlöfs. Det går i alla fall inte att vaska fram ur Selma Lagerlöfs version av Herr Arnes penningar och den borde ju vara till någon sorts stöd för den som lanserar sin berättelse under namnet Herr Arnes penningar.
Selma Lagerlöf drar sig inte för att låta de döda ha betydelse för handlingen och Elsalills fostersyster, jungfruvålnaden kallad, har en inte obetydlig roll för såväl Elsalills som Archies mående. Men detta övernaturliga drag är nedtonat till ett minimum.
Vad gäller fiskmånglaren Torarin går man åt andra hållet. Han morrar, fräser och slår sig i huvudet och det tycks som om Torarin och hans hund Grim - som kan känna på sig vad som ska hända och vem som är vem, ännu ett av Selmas övernaturliga inslag som inte är med - bakats samman till en gestalt. Varför skulle annars alla övriga fiskrensare klia Torarin på ryggen som om han vore en hund?
Det har även lagts till en prolog som förklarar vad som är hemskast för en fisk och av detta lär följa de återkommande scenerna med fisk som slås i backen eller på varandra och man kan tänka sig att det är Monty Pythons The Fish-slapping dance som influerat.
Den outgrundliga kärleken mellan Elsalill och Archie är fint gestaltad och även Elsalills brottning med sig själv och sitt samvete - är det inte bättre att en ogärningsman och mördare omvänder sig och lever efter Gud än att han straffas - går fram. Men det är långtifrån självklart vad svaret blir, det överlåter såväl Selma som Hanna till läsaren respektive betraktaren att begrunda.
Sex skådespelare, Malin Berg, Linus Lindman, Nathaniel Hagos, Johanna Malm (Archie), Klara Bremberg och Elesine Naucler (Elsalill) går ut och in i sina sexton olika rollfigurer och det fungerar mestadels utan skarvar i denna mångbottnade och mustiga berättelse.
En rad scenbilder, signerade Siri Areyuna Wilhelmsson, är oerhört raffinerat utformade och Jenny Wilsons musik understryker och förstärker tillsammans med Maja Lindströms ljusdesign.
Det ser alltså suggestivt och bra ut och det låter bra, trots den i mitt tycke överdrivet burdusa spelstilen.
Ja, så fick vi ännu en dag. Langen går, ta en sup säger en av fiskrensarna där de alla sitter uppradade på samma sätt som i inledningen i ett avslutande inlägg från Hanna Nygårds.
Allt är, eller blir, som vanligt oavsett vad som än händer blir den brutala slutsatsen. Må så vara i vår värld men vad Selma Lagerlöf anser får vi inte veta i hennes Herr Arnes penningar.
Benny Abrahamsson