Vitt och Svart i topp

Wermland opera har mycket att fira. Innevarande säsong är den 50:e och häromdagen var det inflyttningsfest i de nya lokaler som kallas Bageriet. Premiärkvällens invigningskonsert följs av flera varav den tionde och sista hålls den 7 december. Biljetterna har gått åt i rasande fart men det ska fortfarande finnas möjlighet att njuta av denna storslagna show.

Hans Ek återkommer som dirigent och den mångbegåvade Charlotte Engelkes har anlitats för att sätta ihop programmet som består av pärlor från opera- och musikalrepertoaren.

Wermland operas tre solister Cecilie Nerfont Thorgersen, AnnLouice Lögdlund och Christer Nerfont får sällskap på scenen av Matilda Paulsson, Lars Cleveman, Trond Gudevold och Oskar Bien. Sångarna backas upp av Wermland operas orkester, denna gång förstärkt.

Första akten går i vitt, det är ju ett före detta bageri, andra i svart. Möjligen är det lite tyngre musik i andra akten men annars är det mest i valet av kläder som skillnaden märks eftersom det plockats godbitar ur Wermland operas 50-åriga historia. Men vi måste också se framåt, påpekar teaterchef Kjell Englund, och därför bjuds det på ett smakprov ur "Selma och en vacker saga från en lycklig tid" som har urpremiär i februari. Mats Larsson Gothes nyskrivna opera blir jubileumsårets höjdpunkt förklarar Kjell Englund.

Hans Ek var dirigent och hade skrivit ny musik, Wermland underground, till invigningen. Foto: Emma Larsson

Det vore inte Charlotte Engelkes om inte högt blandades med lågt. Men lågt klingar fel, det handlar snarare om att det storslagna undermineras med en skev gest eller något annat som så att säga tar loven av det högtidliga.

Det ska inte ses som att numren skojas bort, för det gör de inte utan allt är genomgående professionellt och urstyvt framfört.

Men ett exempel är när Lars Cleveman - han var inte helt kurant under premiärkvällen, berättade Englund, och kunde därför inte gasa för fullt men levererade ändå - som clownen Canio i Pajazzo först bjuder på paradnumret Vesti la giubba för att sedan vandra ned med en neongrön bunke under armen till det bord som Tony och Maria - ur West Side Story - dukat upp i första numret. Där slår han sig ned för att baka pepparkakor. För det bakas nämligen pepparkakor under första akten och doften sprider sig i orkestersalen. Allt medan det understundom vevas med brödkavlar i bästa Åsa-Nisse stil.

Den mångbegåvade Charlotte Engelkes anlitades för att sätta ihop programmet. Foto: Lennart Kaltea

Ett annat exempel är när orkestern mullrar igång med Wagners Valkyrieritten, ett stycke som gärna används i högdramatiska sammanhang, och här illustreras med tre små hästmodeller av fint förskolesnitt som långsamt fås att segla över orkestern.

Det kan också handla om att Christer Nerfont, som Judas i Jesus Christ Superstar, får dirigenten Hans Ek att lämna pulten för att förena sig med pepparkaksbakarna medan Nerfont excellerar i Heaven on their minds från dirigentpulten.

Det är svårt att tänka sig att en gammaldags maestro, typ Celibidache, skulle lämna sin post under en föreställning. Men det går. Det visade även Barbara Hannigan när hon i februari i fjol i Örebro dirigerade Rucklarens väg med några av sina unga adepter som sångare och plötsligt förekom vid sidan om pulten iklädd Foodorautstyrsel medan en kvinna ur Svenska Kammarorkestern tagit hennes plats.

AnnLouice Lögdlund står för en av konsertens höjdpunkter med Liebestod ur Tristan och Isolde.

Sen går det också att fokusera på det lokala. Det gör Cecilie Nerfont Thorgersen som Fru Lovett i De värsta pajerna i Karlstad, hämtad ur Sweeney Todd som fick Skandinavienpremiär i Karlstad 1985. Men det går också att placera Leporellos katalogaria, ur Don Giovanni, till erövringar i Värmland. Hur många var det nu i Årjäng och kanske finns det ett par, tre kvinnor här i salongen som föll för den notoriske förföraren sjunger Trond Gudevold med sin djupa bas och tittar sökande ut mot kvinnorna i publiken.

Matilda Paulsson bjuder på ett örhänge ur Carmen och tillsammans med AnnLouice Lögdlund inleder de andra akten med Barcarolle ur Hoffmans äventyr, framglidande i någon sorts farkost som skjuts fram av en teaterarbetare som även utrustats med himmelsk sångröst. Jo, jo.

Det visar hon, Cecilie Nerfont Thorgersen, som Fantine i Les Misérables som i mitt tycke är en av topparna i föreställningen. En annan är AnnLouice Lögdlunds formidabla Liebestod ur Tristan och Isolde. Oskar Biens Didos klagan, av Purcell i arrangemang av Hans Ek, där han kompar sig själv på elbas är i sin säregna sprödhet något som fastnar.

Men det känns nästan fel att sätta något före något annat eftersom det rakt igenom är en lyssnarvänlig gott och blandatpåse som bjuds. Wermland operas orkester trivs och ser till att sångarna får bästa möjliga understöd utan att själva hamna i bakgrunden.

Så det är bara att gratulera Wermland opera till bästa möjliga start i de nya lokalerna.

Benny Abrahamsson