Alla är Alice, alla är en, en för alla, alla för Alice är en sång som fungerar som något av ledmotiv i Teaterföreningen Lysets version av Alice i Underlandet. Peter Krantz har dramatiserat och tillsammans med Veronica Hjalmarsson bearbetat Lewis Carolls klassiker från 1865. Så det Lyset bjuder på i Björkborns herrgårdspark fram till 15 juli är Krantz och Hjalmarssons version av Carolls saga.
Det är inget oviktigt påpekande eftersom det finns ett dussintal svenska utgåvor med olika översättare och det framgår inte vilken eller vilka som Krantz och Hjalmarsson använt. Men en konsekvens av de olika översättarna är till exempel att invånarna i Underlandet kan benämnas på olika sätt. Cheshirekatten kan i en annan översättning heta Solkatten medan larven döps till kålmask och Påskharen får heta Marsharen. Den lärare som Sköldpaddan (Astrid Magnusson) talar om kallas lärkan vilket vitsigt ska utläsas lär kan medan läraren i den översättning jag läst heter skällpaddan "för att han jämt skällde på oss". Det kan tyckas vara små skillnader men visar ändå att det finns utrymme för olika sätt att se på och gestalta denna saga, Och apropå ledmotivets alla är Alice har Krantz, som även står för regin, löst Alice olika längd - hon blir ju ömsom så stor att hon inte kan komma igenom den lilla dörren eller så liten att hon inte når nyckeln på bordet i korridoren i kaninhålet - genom att introducera Alice (Nea Karlsson), lilla Alice (Amanda Hjalmarsson) och stora Alice (Sylwia Rakowska) och låta trion agera tillsammans. Alice syster (Hanna Hårstad Henriksson), som ibland har en perifer roll, är här tillsammans med de tre Alice vilket så småningom får Hattmakaren (Kalle Karlsson) att fråga: Är ni alltid fyra? Ja, fast egentligen är jag nog bara en, svarar Alice och med det svaret är vi tillbaka i boken.
Alice i Underlandet har översatts till mer än 50 språk och är efter Bibeln och Shakespeares samlade verk den bok som oftast brukar citeras. Det tyder på att åtminstone delar av innehållet är känt. Alice är en ung flicka som, i boken, sitter på stranden och har tråkigt när hon ser en vit kanin med väst och klocka komma förbi. Hon följer efter kaninen och ramlar ned i ett kaninhål och faller och faller - det har Krantz löst snyggt med sina tre Alice - innan hon når Underlandet där hon möter en rad underliga figurer och får vara med om märkliga äventyr.
Peter Krantz har lagt till en introduktion med en överklassfamilj som till drillande toner av Mozart gör entré. Hatten av för fantasin och leken, säger pappan efter sällskapets tjusiga schlagermedley. De vuxna lämnar spelplatsen, systrarna börjar spela kort och Alice tråkas ut. Det är i det läget den Vita kaninen stormar in. Kaninen yr fram och tillbaka och undrar frustande vad klockan är och klagar på att han kommer för sent. Simon Tarakkamäki har i sin roll energi som reklamens duracellkanin och ser till att tempot höjs. Alice undrar dels var hon är, dels vem hon är och får rådet att undersöka om hon kan allt som hon kunde i går. Alla Alice plus systern gråter och tårflödet håller på att dränka Hasselmusen (Izabelle Westberg) som tar plats till ljudet av vågskvalp.
Hasselmusen återkommer senare som Rockmusen i låten Chop chop som förebådar den galna krocketmatchen samt duetten mellan drottning Hjärter Dam (Ann-Louise Magnusson) och Hattmakaren.
Mängder av konstiga djur kommer fram ur buskarna och ett av dem är Dronten (Erik Magnusson) som tillsammans med bandet The Dronts avverkar några låtar. Dronten organiserar en kommittékapplöpning som inte har någon början eller något slut och heller ingen vinnare. Alla springer för att torka sig efter att ha simmat i tårflödet. Målet är inget, vägen allt, säger Dronten och låter mer som Karin Boye än Lewis Caroll.
Man kan alltid ta mer. Det är mindre man inte kan ta, påpekar Hattmakaren under tebjudningen.
Cheshirekatten (Jennifer Ljusterås), farligt lismande och ständigt hungrig, smyger in. Den som springer för fort kan tappa bort sig själv. Eller ännu värre, sitt huvud, säger katten och ger på så vis plats för ännu ett visdomsord. För även om det dräller av nonsenshumor, logiska kullerbyttor och ordvitsar är såväl boken som denna föreställning fylld av kloka ord. Om utanverket kan beskrivas som en fantasifullt och färggrann marängsviss är delar av innehållet tänkvärt och nyttigt som fiberrikt rågbröd. Den här föreställningen är Ei blot til Lyst. Allt har en sedelärande slutsats, det gäller bara att hitta den som Hertiginnan (Veronica Hjalmarsson) uttrycker det i föreställningen. Man kan alltid ta lärdom av allting. Det gäller bara att hitta den, heter samma replik i en av de svenska översättningarna.
Våga vara den du är, säger Alice.
Vad är det som får världen att gå runt? frågar katten.
Kärleken, svarar Alice.
Kärleken går dit den vill och inte dit den borde, konstaterar Hertiginnan.
Vad är det som förlänger livet? frågar Hattmakaren.
Skrattet, lyder svaret.
Men långt innan dess har Hattmakaren bjudit på en annan gåta. Det skedde när Alicegänget var på teparty hos Hattmakaren och Marsharen (Sebastian Duvéng). På platsen finns massor av tekoppar och en klocka utan visare eftersom klockan alltid är fem när paret har tebjudning och då går Hattmakaren och Marsharen runt bordet till kopp efter kopp. Hattmakaren talar understundom baklänges och då är klockan mef.
Hattmakarens gåta: Vad är det för likhet mellan en korp och ett skrivbord?
Det kommer något tamt försök till svar men inget mer.
Lewis Caroll har själv kommenterat gåtan. Han anser att en rimlig lösning kan vara "Ingendera flyger upp och ned, inte ens baklänges över vissa städer". Detta är dock ett påhitt i efterhand. Gåtan har i själva verket inget svar alls tillägger Caroll.
Krocketmatchen ska spelas efter drottningens regler. Alice protesterar varpå katten krasst konstaterar att livet inte är rättvist. Oklart vem som vann, men det var inte Duvan. Du vann inte i år heller.
Figurerna i Underlandet skickar till slut hem Alice och det sker till tonerna av Living next door to Alice. Men, påpekar de, vi finns ju alltid där i Underlandet. Det är bara att med ett öppet sinnelag bejaka fantasin. Så släpp nu fram din dröm ibland/så hittar du till sist ditt underland som det heter i den avslutande sången.
Lyset ställer upp med en diger rollista där några lyser starkare än andra. Men en av Peter Krantz storheter som regissör är att han får de mer rutinerade att agera med barnen och ungdomarna på ett sätt som gagnar helheten.
Musiken är viktig. Schlagerpotpurrit i inledningen och den halsbrytande duetten mellan drottningen och Hattmakaren är sublima upplevelser baserade på välfunna låtar. Det finns även nygjord musik, med Åke Norén och Peter Krantz som upphovsmän, som bidrar på ett välgörande och funktionellt sätt.
Johanna Oranens kostymer är ögonfägnad deluxe. Toppklass.
Lysets senaste sommarspel har varit av uppbygglig karaktär. I Peter Pan underströks vikten av att ha barnasinnet kvar, att få säga vad man tänker och om oron tynger ned dig ska du lyssna på ditt inre. För du kan vara vem du vill.
I den här föreställningen tar Alice ett stort steg mot att lära känna sig själv och bli en bättre människa. Det kan förvisso vara svårt att veta vem man är men kraften finns i allt du har/om du vågar söka svar.
Och detta budskap understryks av Kålmasken (Wilma Orebrand) som lämnat larvstadiet för att avslutningsvis breda ut sina vackra vingar som en signal på värdet av att utvecklas.
Benny Abrahamsson
Comments