Kusligt bra rysligheter

Ända sedan Evas bett i äpplet släppte in ormen i paradiset har det funnits jävelskap i världen. Och i litteraturen. Och på scenen. Selma Lagerlöf har beskrivit det bättre än de flesta och Västanå Musik och Teater har omsatt dessa berättelser till fullödiga sceniska upplevelser. Det senaste lysande exemplet är Liljecronas hem som hade premiär i går på midsommardagen och lär fylla Berättarladan i Rottneros denna sommar. Hanna Kulle är formidabel och gör den djävulska prästfrun Raklitz så kusligt precis att det framkallar rysningar.

Men misströsta inte. Det finns också godhet i denna väl spelade berättelse och ingen är så familjekär och omtänksam som den ljuva Maja Lisa i den minst lika ljuvliga Margit Myhrs gestaltning. Ljus mot mörker, familj och trygg hemkänsla mot rotlöshet och vilset sökande efter något som skulle kunna kallas hem. Liljecronas hem i Leif Stinnerboms tappning innehåller allt detta och mer därtill eftersom musiken och dansen, som i alla Västanå Musik och Teaters föreställningar, är väsentliga byggstenar med stort egenvärde.

Selma Lagerlöf skrev Liljecronas hem 1911 och den som läser romanen kan inte missa att hon var på gott skrivhumör. Men det är långt ifrån lika självklart att denna ordrika berättelse kan bli en så förhållandevis stram och dramatiskt begriplig scenisk föreställning som den i Berättarladan. Leif Stinnerbom, manus och regi, och Susanne Marko, dramaturgi, har verkligen lyckats med den förvandlingen. De har strukit ordentligt, även några personer har försvunnit, och kastat om handlingen här och där med gott för att inte säga utmärkt resultat.

Margit Myhr som Maja Lisa och Lasse Qvarnström som Sven Liljecrona. Foto: Håkan Larsson

Maja Lisa är mycket fäst vid sin pappa, prästen Lyselius (Rolf Degerlund) på Lövdala och den kärleken är ömsesidig. Därför är hon tveksam till att lämna pappa ensam under några veckor när hon ska till Loka Brunn med mormor (Brittinger Ekelund). Men under dramatiska former dyker Raklitz upp och lovar hjälpa till i hushållet under dessa veckor. Det visar sig räcka för att Raklitz ska hinna gifta sig med Maja Lisas pappa och där inleds Maja Lisas helvetesvandring. Ska det göras någon rangordning över typen elaka styvmödrar kan till exempel Askungens slänga sig i väggen. Denna Raklitz borde toppa listan över ondsinta och intrigerande styvmödrar. Raklitz är klädd i lila och svart och jag måste medge att jag har svårt att få ihop den föreslagna symboliken med lila och Raklitz gärningar. Bot, ånger, rikedom, kreativitet stämmer alla illa.

Det finns hela tiden ett vittne, Lilljänta (Mira Stinnerbom) som dock tvingas tiga med vad hon ser och vet. I alla fall i det längsta. Det är Maja Lisa som kräver det och Lilljänta känner sig också pressad av mamma som sagt att händer det Maja Lisa nåt mer ska du komma hem till Kolltorp. Lilljänta har nämligen fått plats hos prästfru Raklitz i Lövdala för att lära henne läsa och skriva.

Maja Lisa har också en moster (Mirja Burlin) som lämnat hemmet i Lövdala för att gifta sig med en bonde, och det är under hennes klass, och flytta till Svanskog. Det finns ett tydligt klassperspektiv i berättelsen, mer i romanen än i scenföreställningen. Moster hade svårt att göra sig fri från sin tid i barndomshemmet, men tvingade sig inse att det numera var här i Svanskog hon hörde hemma och därmed vände hon ryggen till alla i Lövdala. Fast blod är förstås tjockare än vatten. Men även mosters resonemang visar vad hemmet betyder och var hemkänslan ska eller bör finnas.

Delar av ensemblen i Liljecronas hem i Berättarladan. Foto: Håkan Larsson

Till Svanskog kommer finnprästen Olle Liljecrona (Daniel Lindman Agorander). En ung, vacker man som tjänat som präst i de fattiga finnmarkerna i elva år. Folket i Finnerud undrar vad han gjort för fel som hamnat där och trots att han hela tiden visar att han vill vara kvar och göra gott möts han av tveksamheter. Olle Liljecrona förstår inte att folket i finnmarken inte kan begripa att han vill dem väl. Så får han erbjudandet att söka till det stora pastoratet Sjöskoga.

Olle Liljecrona är klädd i vitt medan brodern Sven Liljecrona (Lasse Qvarnström) är klädd i svart. Sven Liljecrona presenteras först som smed och förvaltare av bruket Henriksberg. Men han är i själ och hjärta spelman och fiolen är hans instrument. "När man såg hans ögon, tänkte man, att all sorg, som hade mött honom, hade stigit in i dem och aldrig blivit bortgråten..." skriver Selma och förklarar senare varför sorgen uppstått. Men det var musiken som var hans hem och som kunde ge honom trygghet och vederkvickelse.

Sven Liljecrona har fattat tycke för Maja Lisa men i sitt tilltufsade och sorgsna tillstånd ser han en sådan förbindelse som omöjlig. Men han vill göra gott och försöker tussa ihop Maja Lisa med den ädlaste man han känner, sin bror Olle. Därav Maja Lisas besök i Svanskog.

Den inbilske lättingen fänrik Örneclou (Lasse Carlsson) har även han en pusselbit att bidra med i dramat. Han ser sig som den förnämsta kavaljeren och själv 40-plussare med passerat bäst före-datum kan han tänka sig att fastna för en äldre kvinna och med det menar han någon som fyllt 20 år. Maja Lisa, 17 år, skulle också gå bra menar Örneclou och fortsätter prata med Raklitz.

Sven Örneclou inser slutligen det Maja Lisa talat om. Foto: Håkan Larsson

Det kan sägas vara utgångspunkten. Men eftersom det finns en orm i paradiset blir inget som tänkt var. Vägen till helvetet är som sagt stensatt av goda föresatser.

Men den kan också, som här, ge upphov till en rad njutbara scener, en del virvlande och dramatiska, andra stillsamma men alla är så vackert utformade. Musiken driver på och bygger under, stundtals stilla och sprött men oftare dovt mullrande eller hotfullt förebådande och ibland med fioler som hetsar och verkligen glöder.

Det är på alla sätt magnifikt och storslaget.

Selma Lagerlöf vore inte Selma om inte kärleken skulle få sista ordet.

Och vi människor kan ju trösta oss med att Raklitz inte är av vår sort eftersom hon försvinner ned i Svartsjöbäcken.

Eller kan vi det...?

Benny Abrahamsson