top of page

Ett lyckopiller

Det började en stormig natt djupt inne i Kongos regnskog. Åskan mullrar, regnet piskar och de saftigt gröna bladen försvinner in i mörkret. Legenden om Sally Jones kan knappast inledas mer dramatiskt. Fast först efter några inledande ord av en man i tropikhjälm som på bruten tyskklingande dialekt förklarar att allt är på låtsas och att föreställningen är en timme och fem minuter lång så ingen behöver gå på toaletten medan spelet pågår. De vuxna ska stänga av mobilen. Med det sagt förstås att det här är en föreställning som vänder sig till barn från åtta, nio års ålder. Uppåt finns ingen gräns och tur är väl det.


Legenden om Sally Jones bygger på Jakob Wegelius Augustprisbelönade bok för barn och ungdom från 2008. Pelle Öhlund står för regi och dramatisering i detta samarbete mellan Dalateatern och Örebro Teater. Den första spelperioden var i Dalarna men i går, lördag, var det Örebropremiär och det ska genast sägas att det kan vittna om ett annalkande självskadebeteende att missa denna föreställning.

Legenden om Sally Jones är oerhört välgjord, berättelsen framförs i rappt tempo, inga longörer. Det är roligt och sorgligt och en aning kittlande, förpackat i snygga scenbilder med en verkligt bra musik som underbygger och förstärker berättelsen. Lägg till ett utmärkt skådespeleri.

Richard Andersson står för scenografi och kostymdesign, Ludvig Falk för ljus och videodesign, Linda Nieminen och Giovanni Indelicato för maskdesignen och Lars Demian för musik och ljuddesign.

De fyra skådespelarna Jesper Bark, Anna Granquist, Nina Jemth och Linus Lindman går ut ur och in i ett flertal roller vardera. De har ibland bara några sekunder på sig för att profilera aktuell figur men lyckas genomgående mejsla fram anslående karaktärer. Eller krumelurer.

Den enda som kan koncentrera sig på en uppgift är Ellen Vestermark som gör apan. Gorillan Sally Jones lär sig förvisso att läsa och skriva sitt namn men Ellen Vestermark får verbalt nöja sig med tjatter och grymtande. Men är likafullt fantastiskt uttrycksfull med sitt kroppsspråk och rytmiska agerande. Ellen Vestermark är kort sagt storartad som Sally Jones.


Ann
Anna Granquist, Nina Jemth och Jesper Bark i början av föreställningen. Foto: Anton Höjer

En morgon förändrades allt. Gorillans mamma blev mördad och hennes unge stals av tjuvjägare. Det var första olyckan. Men inte den sista. Tjuvjägarna vill sälja apan och en man, han visar sig heta Ali, köper gorillaungen som förlovningspresent. Busarna skrattar. Han kommer inte genom tullen. Men Ali sveper in apan i en filt och påstår att det är en människobebis, dotter till en irländsk missionär, vid namn Sally Jones. Tulltjänstemannen ser skeptisk ut, han tycker att bebisen har ett mycket hårigt ansikte men släpper igenom paret. I följande scen ses hur en båt tuffar fram på en kartbild på väg från Afrika till Istanbul där Alis fästmö väntar. Hon räknar med att få juveler eller elfenben men får en apa. Nej gorilla försöker Ali. Förlovningen slås upp och Ali är på väg att avliva apan. Som köps av Frau Schultz. Tack vare ömhet och varm mjölk överlever Sally. Men Frau Schultz har en avsikt med köpet, hon ser genom träning till att Sally Jones blir en mästerlig tjuv, en fena på att klättra upp till kassaskåpen, öppna dem och stjäla innehållet.

Det är bara början på berättelsen. Sen rullar äventyren på.


Linus Lindman som Koskela hittar Sally Jones fängslad i Gorilla Bar. Foto: Anton Höjer

Sally Jones hamnar i fängelse, för att därefter överlämnas till Istanbuls zoo. En livstrött gorilla säljs vidare till varietésällskapet Rollo där Sally Jones blir assistent till trollkarlen Silvio. Som uppvaktas av en magnifik dragqueen. Ett nummer kallas Gorillajakt i Närketrakt. Det är Silvio som lär Sally läsa och skriva eftersom han behöver hjälp med att besvara alla beundrarbrev. Sally Jones blir genom läsandet intresserad av Borneos djungel och på så vis väcks lusten att fly. Sally flyr, hamnar på en ångare där kaptenen vill kasta fripassageraren i havet men stoppas av maskinchefen Koskela som läser sjölagen för kaptenen. Och sjölagen gör ingen skillnad på apor och människor påstår Koskela. Det är första gången Koskela räddar livet på Sally Jones. Omständigheterna skiljer dem åt, Sally hamnar i händerna på den holländske naturforskaren Kasper Meyer som söker efter nya arter. Kasper Meyer piskar Sally Jones för att genom Sallys skri locka fram andra gorillor men det fungerar inte. Det finns inga gorillor på Borneo, bara i Afrika. Sally säljs vidare till en indisk barägare som döper om sitt sjaskiga hak till Gorilla Bar.


Linus Lindman, Ellen Vestermark och Nina Jemth som naturforskare. Foto: Anton Höjer

Där stöter Koskela åter på Sally Jones. Han ser gorillans utsatthet och vill köpa loss henne men har inte tillräckligt med pengar. Koskela jobbar ihop summan. Nästa anhalt blir New York. Där är det Sally Jones som återgäldar vänskapen och - touche! - ser till att båten Hudson Queen kan köpas och färden, med en frakt som ska långt upp i Kongofloden, inleds. Till den plats där Sally Jones fångades av tjuvjägare.

Förvecklingar, förvecklingar, inte sällan med en humoristisk knorr.

Sally Jones öde är att köpas och säljas och alla som köper har förväntningar på sin investering. Avsikten med köpet är att locka publik till zoo eller till baren eller göra naturforskaren berömd. Eller, som inledningsvis, för att stjäla. Sally Jones har i dessa händer inget egenvärde, hon är bara ett medel.

För alla, utom Koskela. Mellan Koskela och Sally Jones uppstår sann vänskap. Vackert och gripande.

Det är en rik berättelse med många trådar som sammantaget blir en skimrande väv.

Inte minst för att berättelsen gestaltas så njutbart.

Legenden om Sally Jones är ett lyckopiller.


Benny Abrahamsson

Comentários


bottom of page