Systrar i tiden

Det älskas till kyrkklockors klang och bombmattans dån i den version av Anton Tjechovs Tre systrar som hade premiär på Örebro Teater under lördagen. Magdi Saleh, regi och bearbetning, har placerat systrarna i en värld som brinner och plågas av fallande bomber. Det var hit vi kom för att slippa allt det här säger Aleksander Versjinin när han sett döttrarnas skräckslagna reaktion och Irina har läst att 2 000 är hemlösa. Och hela kvarteret är som bortblåst. Nog låter dessa kommentarer alltför välbekanta.

Det är framför allt i andra akten som nutiden gör sig starkt påmind. Men det betyder ju inte att Tjechovs text, den som är kvar, blivit föråldrad eller inaktuell. Funderingar kring livets mening, kärlekens irrgångar och längtan efter eller till något annat är djupt rotad hos människan och tål alltid att diskuteras. Det är situationen som är ny och bokstavligt talat rykande hotfull. Skådespelarna är väl tajmade och fyller sina respektive figurer med den energi som rollen kräver.

Magdi Saleh har rensat bland Tjechovs rollfigurer och överfört vissa egenskaper och handlingar till andra och kvar denna gång är de tre systrarna Olga (Sandra Mahmoud Lindquist), Masja (Karolina Mindell Kidanu) och Irina (Alexandra Söderqvist) samt Irinas uppvaktande Nikolaj Tusenbach (Nathaniel Hagos), överstelöjtnant Aleksander Versjinin (Josef Törner) och Masjas make, läraren Fjodor Kulygin (Måns Clausen). Det är en medvetet vald afronordisk ensemble som ställer frågan, enligt regissör Saleh, vilka kroppar får bebo klassikerna.

Det är synd om människorna, låter Strindberg Indras dotter framföra i Ett drömspel från 1902. Tjechovs Tre systrar hade urpremiär 1901 och det är inte utan att en nutida publik kan instämma och tycka att det är synd om människorna i Tre systrar. Alla har sina kors att bära, ingen är lycklig. Men en och annan gör sitt bästa för att lätta upp stämningen och ibland lyckas det. Lars Norén lär till exempel ha tyckt att Tjechov var en stor humorist.

Nathaniel Hagos, Alexandra Söderqvist, Josef Törner, Sandra Mahmoud Lindquist, Måns Clausen och Karolina Mindell Kidanu. Foto: Jenny Baumgartner

Systrarna har hamnat på landsbygden efter uppväxten i ett bättre bemedlat hem i Moskva. Det är framför allt den yngsta systern Irina, som just denna dag fyller 20 år, som drömmer om att återvända till Moskva. Och att arbeta, vi måste arbeta, anser Irina.

Det har gått elva år och systrarna har tvingats vänja sig vid att inte längre bli uppassade som förr. Innan de kom till sitt nuvarande hem hade de fester för hundratals personer, nu är det trist som en öken. Men det ska bli värre. Brodern, som inte är med här, har pantsatt huset och den uppgiften får Masjas make Fjodor ta över.

Nikolaj Tusenbach ser sig som ensam och värdelös och hävdar att Irina är det dyrbaraste han har. Han trånar och uppvaktar och när han till slut får ett ja är det inte tillräckligt bra. För du älskar mig inte, säger han sorgset och Irina medger att hon bara drömt om kärlek. Bröstet är låst och nyckeln borta, hon kan inte älska. Men hon går med på att gifta sig med honom eftersom han är en bra karl. Det har även Olga sagt och Olga tillade att man inte behöver gifta sig av kärlek.

Det kan tyckas ljusna för Nikolaj och Irina. Men inte.

En förkrossad Masja (Karolina Mindell Kidanu) låter sig inte tröstas av maken Fjodor. Foto: Jenny Baumgartner

Masja älskar Aleksander, som är gift med en fru som är olycklig och hotar att ta livet av sig och paret har två döttrar. Han älskar Masja och Masja älskar Aleksander. Men de får inte varandra. Det är mitt öde, snyftar Masja och ser sitt liv som bortkastat.

Fjodor Kulygin är väl medveten om att Masja älskar Aleksander och accepterar det. Han har, i det här sammanhanget, annat på sin lott. Han säger vid ett tillfälle att om han inte gift sig med Masja hade han gift sig med Olga. Nu beklagar han sig, han har glömt allt, minns inget, han känner sig ful och äcklig och önskar att allt vore över.

Olga och Fjodor tröstar varandra.

Fjodor är lärare och slänger sig med latinska sentenser som mens sana in corpore sano (en sund själ i en sund kropp) och in vino veritas (i vinet finns sanning). Fjodor kan också roa andra genom att sätta på sig ett lösskägg och låtsas vara tysklärare.

Vi är här för att lida och skapa mening för kommande generationer säger Aleksander och spår att alla kommer att vara lyckliga om 200 eller 300 år. Eller om det var tusen år. Men lyckan är inte för oss, vi kan bara drömma om den.

Nikolaj håller inte med. Han säger att ingenting förändras. Livet är detsamma om tusen år menar Nikolaj.

Man måste veta varför man lever, annars är livet meningslöst hävdar Masja.

När människorna släppt alla sina bomber, ur askan kommer livet att resa sig tror Aleksander.

Aleksander, Olga, Nikolaj och Fjodor, hyllar Irina. Foto: Jenny Baumgartner

Den första akten utspelas mot och i någon sorts cylinderformad träkonstruktion. Stundtals syns bara underkropparna i den snurrande cylindern. Systrarnas krinoliner och männens västar är färgklickar. Det är mönster som inspirerats av afrikanska skynken, till exempel sådana som använts av Nkingas vänner. Andra akten är i alla avseenden mörkare, mer dramatisk. Men det finns hopp om en ljusnande framtid, mycket snyggt understruket i slutscenen.

Det föregås av orden Vårt lidande kommer en dag att förvandlas till glädje för dem som kommer efter oss. För långt där borta i fjärran bryter ljuset sakta fram. Friheten.

Fan tro't sa Relling.

Fast det är förstås en helt annan pjäs.

Benny Abrahamsson