Komedianter utan kontanter

Det är en replik från Ett resande teatersällskap som hade premiär på Stadra Teater under lördagen. Kommentaren, utslungad av den barske källarmästaren, sammanfattar ganska väl vad det handlar om. En teaterdirektör som gör allt, verkligen allt, för att hans trupp ska få spela och på så vis få betalt och därigenom kunna äta sig mätta även den dagen. Men det finns en negativ klang kring begreppet komedianter som inte stämmer på den ensemble som förgyller Stadra Teaters tiljor. För där är det garvade, förlåt!, skådespelare som kan sin sak.

Ett resande teatersällskap av August Blanche hade urpremiär 1848 och har med tiden fått status som klassiker i den svenska teaterhistorien. Stadra Teater gav pjäsen 2004 och denna sommar är det dags för en ny spelperiod. Varför inte, för även om det inte är någon djuplodande historia kan det bli utmärkt underhållning om det som i Stadra görs med gemyt och gott spelhumör. Det parodiskt teatrala överspelet kan lätt gå överstyr och bli tramsigt men den här ensemblen tar sig an uppgiften med ett sådant allvar att det blir nöjsamt. Det finns några sånger inlagda och jag vet inte om det var värmen men jag fick i alla fall associationer till Gunnar Wennerbergs Gluntarne och bättre än så blir det sällan. Andra aktens framförande av pekoralet Vestas tempel och gässen på Capitolium har anammat samma studentikosa kostym som approprierats av somliga sällskap i till exempel Uppsala. Och på tal om kostymer måste Agneta von Gegerfelts skapelser framhållas. Kostymerna är genomgående tidstrogna och urtjusiga.

Magnus Wetterholm som den dynamiske och despotiske teaterdirektör Sjövall. Foto: Dragan Popovic

Fan må vara teaterdirektör! utbrister teaterdirektör Sjövall i Magnus Wetterholms gestalt i samma stund som han gör entré och spelet kan börja. Det är nämligen det första som sägs i den här uppsättningen och den repliken, en av de mest återgivna från svenska pjäser, upprepas ett flertal gånger, som för att övertyga alla vilket ansvarsfullt och slitsamt jobb Sjövall har. Sen droppar de in, en efter en. Fröken Carolina Grip (Kristina Rådström), fröken Kristina Ek (Bodil Carr Granlid) och Ölander (Rune Jakobsson) är stommen i Sjövalls trupp och det visar sig snart att fröken Grip umgås med planer på att ta över eller snarare starta en egen teater och vill ha med sig fröken Ek. De klagar på den drakoniske Sjövall som inte förmår att betala ut skådespelarnas löner.

Ölander hör intrigerandet och avslöjar så småningom att han umgås med planer på att byta ensemble. Ölander är ständigt hungrig och när han klagar över detta replikerar Sjövall att han kan använda hungern som magstöd. Ölander får också ovett för att han alltför ofta är full och försvarar sig med att han tvingas dricka på tom mage.

Det kan redan här nämnas att Ölander av just denna anledning missar sin entré i Vestas tempel, trots att Sjövall desperat lovar honom två recettföreställningar i Åmål. Innan dess hade dock Ölander påpekat att han utlovats åtta recetter, alltså föreställningar där inkomsten skulle gå till honom, och ingen av dem blev av.

Sjövall är duktig på att utställa löften, men inte lika bra på att uppfylla dem.

Bodil Carr Granlid, Rune Jakobsson, Kristina Rådström, Anton Hellberg och Theodora Källqvist uppställda bakom Magnus Wetterholm. Foto: Dragan Popovic

I ensemblen ingår också Sjövalls dotter Josefine (Theodora Källqvist) och Teodor Gråström (Anton Hellberg). Denne Gråström är son till garvare Gråström (Marie-Thérèse Sarrazin) och har rymt - eller kanske man i detta sammanhang ska använda det mer passande förlupit - hemmet eftersom han är kär i Sjövalls dotter. Och Sjövall är inte sen att lova unge Teodor en ljus framtid inom teatern. Mamma garvare avskyr teatern och hotar att göra sonen arvlös. Det konstateras att hon har skinn på näsan, vilket inte är konstigt för en garvare. Jo, jo.

Lasse Forss gör rollerna som hushållerskan, en komisk bagatell, och den barske källarmästaren.

Teaterdirektör Sjövall är som sagt pank men lider absolut ingen brist på tilltro till sin egen snillrikhet, som bland annat kommit till uttryck i just Vestas tempel och gässen på Capitolium. Men han är också en fena på att dupera folk i sin omgivning och lyckas lura hushållerskan så att hon, trots stränga förmaningar från källarmästaren, dukar upp en fantastisk festmåltid. Sjövall har också smitit från den skuld på 50 riksdaler som han har till garvare Gråström.

Det är den yttre ramen som skådespelarna har att turnera och fylla med liv. Och det gör de, var och en på det sätt som rollen kräver med den dynamiske Sjövall som domptör och det unga kärleksparets ungdomliga fräschör som grädde på moset.

Scen från Vestas tempel och gässen på Capitolium. Foto: Dragan Popovic

Men i Rune Jakobssons bearbetning och Lena Engqvist Forslunds regi finns det också smärtsamma vilopunkter och förhoppningar om en bättre framtid för det egna yrket och kulturen i stort.

Sjövall blottar i ett gripande ögonblick sin längtan efter frun och Ölander vill lämna komedin och ägna sig åt stor dramatik. Han deklamerar några strofer ur den skotska pjäsen, ja, det är väl bäst att inte nämna Macbeth vid namn, om den stackars skådespelaren som larmar och gör sig till för en kort stund på scenen. Sen hörs han inte mera av. Det är en saga, berättad av en dåre som låter stort men betyder intet.

Onekligen svartsynt.

Men det presenteras också en vision.

Det har gått 178 år sedan Ett resande teatersällskap hade urpremiär och Ölander funderar på vad som kunnat hända under dessa år. Ölander ser framför sig att alla teatrar skulle kunna vara av guld och skådespelarna hade goda löner och kungen stöder all kultur och viktigast av allt, teatern. Så skulle det kunnat bli till skillnad mot denna dag då kungen öppnar börsen för kanoner och krut.

Det hade väl varit en nåd att stilla bedja om.

Benny Abrahamsson