The future are framtiden

Den begåvade kommentaren fälls av en partiledare efter en förmodad valvinst i Örebro Teaters version av Exit Poll - Vi har ett resultat. Förställningen spelas på Caféscenen i det stora teaterhuset men Örebro Teater höjer valtemperaturen genom att också bjuda på revyn Demoskratti på Lilla scenen på Storgatan. Medan den förstnämnda föreställningen vänder ut och in på vad som kan hända på en valvaka berör Demoskratti val i ett flertal betydelser. Pipljud och gurgel kan vara att använda sin röst medan valet kan stå mellan att handla på Mio eller Jysk. Exit Poll är ett intelligent och välspelat måste medan Demoskratti är för den som har tid över och kan roas av en ensemble som klär ut sig i billiga lösskägg för att föreställa tuffa sjöbussar.

Andreas Boonstra, regi, upptäckte Exit Poll - Vi har ett resultat för ett par år sedan när han reste runt i sitt andra hemland Nederländerna. Pjäsen har skrivits av Joeri Heegstra och Max Wind och översatts av Katharina Keller. Hon har stoppat in lite svenska referenser som Ulf Lundells kommentar En inställd spelning är också en spelning samt en hänvisning till den allestädes närvarande Edvin Törnblom. Caféscenen har draperats med bilder av Herr Gårman i alla upptänkliga riktningar. Uppåt, nedåt, till höger och till vänster. Riktningen spelar ingen roll och det är en kongenial bild av ett politiskt system där makten och att behålla makten är viktigare än ideologin och vilken politik som förs. Fridjon Rafnsson ligger bakom den symboliska scenografin.

Det är som sagt valvaka när spelet börjar och de två partierna VTP och HUP väntar på resultatet av den vallokalundersökning som ska presenteras klockan nio. Maria Simonsson Thulin är partiledare Lisa Junker i VTP och när hon tar av sig kavajen och sätter på sig en keps och byter skor blir hon kronprinsessan Felicia i det konservativa partiet HUP. Hans Christian Thulin är kampanjmakare, partistrateg eller spindoktor eller vad man nu vill kalla funktionen i båda partierna och förutom frisyren är det svadan som skiljer de båda rollerna. Som partistrateg i det konservativa HUP är han brutalt cynisk medan det är en smått nervös gosse som står bakom partiledare Junker. Linus Lindman i träningsoverall är chef för VTPs techavdelning och slänger sig då med ett språkligt corporate bullshit av högtflygande märke medan han som den avgående (?) statsministern Gerhard i HUP är klädd i kostym och lismande inställsam.

Det är bara dessa tre på scenen. Men Malin Berg, Hanna Lekander, Rebecka Sjöwall och Pontus Engström medverkar digitalt, på bildskärmar, med inflätade kommentarer och inspel.

Linus Lindman, Maria Simonsson Thulin och Hans Christian Thulin i partiet VTP. Foto: Erik Wärlegård

Lisa Junker tror som sagt att hennes parti vunnit valet. Hon låter som vilken partiledare som helst när hon säger att från och med i morgon ska vi bygga ett nytt Sverige. De senaste åtta åren har varit bortkastade, fyllda av korruption, tissel och tassel och allsköns elände och allt detta beror på en enda man. Men nu har denne mans huvud lagts under bödelns yxa och i kväll hugger vi av hans huvud säger Lisa Junker.

Denna språkliga brutalisering, hämtad från verkligheten, visualiseras genom att Junker får en yxa i handen och går lös på en ballong.

Vi säger ajöss politikern och tjena moss medborgare.

Elvira, 25 år, hämtad från bloggosfären beordras skriva segertalet. Hon har fått titeln kommunikationskonstnär och bara det är underbart.

Men hur går det egentligen i valet? Lisa Junkers parti har fått 147 mandat men sen då? Den mycket förvånade programledaren i tv berättar att 81,4 procent av de 6,5 miljoner röstberättigade har röstat blankt. Skräll och katastrof. Lisa Junker konstaterar senare att de 147 mandaten är som att få jackpot i ett konkursat spelbolag. Och Gerhard, den avgående statsministern, säger ännu senare till Junker att du tror att rösterna ger dig någon sorts mandat.

Och vanligtvis är det väl just det röster ger, mandat.

Men inte här.

Det framkommer nämligen att flera partifunktionärer, och även en partiledare som ser sig som en man av folket, röstat blankt. Dessa blankröstare noterar samfällt att det alltid finns bra människor på listorna men, men. De har känt sig som en weird loner, en knepig enstöring, när de lade i den blanka röstsedeln men upptäcker denna valvakskväll att de ingår i en massiv rörelse.

Så vad göra?

HUPs partistrateg har naturligtvis en lösning. Det sägs att rättsstaten är till för att skydda folket mot ledaren men ibland är det ledaren som måste skyddas från folket påpekar partistrategen och låter som ett eko av Bertolt Brechts dikt från 1953 där Brecht satiriskt tycker att om folket förlorar regeringens förtroende så får väl regeringen upplösa folket och välja ett nytt.

Partistrategen tänker högt och anser att demokrati är ett litet gulligt koncept om man vore en småstad men i det här läget gäller det att tänka långt utanför grundlagsboxen.

Maria Simonsson Thulin som Felicia som är tänkt att ersätta statsministern i bakgrunden. Foto: Erik Wärlegård

Felicia, kronprinsessa och tänkt att ersätta statsminister Gerhard i HUP, protesterar och hotar att avgå. Hon har samvete och kan inte se sina barn i ögonen om planerna genomförs.

Människor som känner sig moraliskt överlägsna när deras opportunism inte längre tjänar dem, replikerar den sarkastiske partistrategen.

HUP funderar på att pausa lagstiftning och riksdag och införa undantagstillstånd. Men det kräver kungens underskrift så Gerhard ringer kungen och partistrategen förklarar att det är ingen statskupp om det är statsministern, förvisso den som förlorat valet, som kräver det. Ett undantagstillstånd är heller inget konstigt, det är standard påstår partistrategen.

Men undantagstillståndet är inte populärt och därför krävs att Lisa Junker och hennes parti är med på tåget och kohandeln kan börja.

Det är en fräsch och roligt bitsk text, lysande framförd i ett rasande tempo av de tre skådespelarna. Känsloutbrotten står som spön i backen. Exit Poll - Vi har ett resultat är kort sagt ett vitalt och tänkvärt inlägg i valdebatten och alldeles charmant teater.

Demoskratti är av och med humorgruppen Gillet som bildades i Örebro 2022. De har gemensamma rötter i spex och snubblade på varandra under universitetsstudier står det på Örebro Teaters hemsida och det är också Örebro Teater som erbjudit gruppen residens. Och den möjligheten har de 15 medverkande tagit fasta på. Med råge. Inledningsvis antyddes att föreställningen skulle ta 1,5 till 2 timmar men torsdagens premiär klockade in på 2,45 med lång paus. Tiden behövdes med 17 nummer i första akten och 14 efter paus.

Jag tror att revyn mått bra av en regissör utanför gruppen, någon som gått fram med rödpennan och strukit en hel del. För även om det finns relativt gott om skarpa iakttagelser, dråpliga formuleringar och massor av ordtrillande, klätt i passande musik och komiskt bensprattel, är långt ifrån allt omistligt. Det flyter ut och mängden tar loven av enskildheter.

Allt, så gott som, avhandlas. Det kan handla om jakten på den perfekta fisen till ett inte alltför ovanligt kaos på styrelsemötet, vilket som helst och här är det träffande gestaltat, och hur Klas Göran, besjungen av Lill Babs skulle bete sig på Facebook och andra digitala sajter.

Utbränd vårdpersonal sopsorteras som brännbart material och eftersom vi har demokrati är det inte tillåtet med scen sur, sagt till en sur skådis. O Sole Mio blir var ska jag handla, Mio eller Jysk och alla dessa realityserier får sig en snyting i den förmenta dokumentären om Jerry som tappat sin aggressivitet. Hans bulldozerkompisar inte att förglömma. Jakten på den vita valen Moby Dick har resulterat i en 15 minuter lång musikalisk happening. Ambitiöst och kanske början på något mer genomgripande men så här kunde den utgått.

Benny Abrahamsson