Kunglig glans över Selma

Tänk att få se kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia handhälsa på ensemblen efter väl förrättat värv! Tänk att få se en berättelse med två kvinnor i 70- till 80-årsåldern i centrum! Vet inte vilket som är mest uppseendeväckande men det lutar starkt åt det senare. Två åldringar i vår ungdomsfixerade mediavärld. Som dessutom är kvinnor. Och till råga på allt finns inte tillstymmelse till konflikt mellan kvinnorna. De är förenade i en djup vänskap och så lyckliga man kan vara under givna omständigheter. Försök att sälja in det konceptet till nån tv-kanal....

Men tack och lov finns det andra som vågar och friskt vågat är hälften vunnet heter det. Men hälften vunnet gäller inte Wermland operas satsning på "Selma och en vacker saga från en lycklig tid" eftersom det är en fullträff. Ren och skär lycka att avnjuta. Beställningen till Mats Larsson Gothe, musik, och Maria Sundqvist, libretto, lades för fem år sedan och torsdagskvällens urpremiär är en höjdpunkt i Wermland operas 50-årsfirande.

Ord, ton och scenisk gestaltning samverkar på ett lysande sätt. Det ser Kajsa Giertz, regi, till. Det finns inga arior som blir jättehits, men musiken är rasande effektiv i sitt sammanhang. David Björkman leder orkestern. Musiken är varierad och lättlyssnad. Därför kan lite folklore få plats vid sidan av Edvard Perssons sång Skånska slott och herresäten och Värmlandsvisan. En nypa Brahms klarinettkvintett finns med som inspiration och Spelmannen, som sägs ha vissa drag av Olle på Halla från Rådom, är en röd tråd som påminner Selma om barndomen.

Maria Sundqvists libretto är en pärla. Det utgår från en sann historia eftersom vänskapen mellan Selma Lagerlöf och friherrinnan Henriette Coyet är väl dokumenterad, men kanske inte lika känd som Selmas övriga vänskaper. Maria Sundqvist plockar in kungligheter som dåvarande kronprinsen, alltså nuvarande kungens farfar, och prins Eugen, som var bror till kungens farfarsfar, och poeten Hjalmar Gullberg. Alla besökte friherrinnan på slottet Torup som Henriette Coyet gjort till ett centrum för konst, poesi och kreativitet. Hjalmar Gullberg var för övrigt en av textförfattarna till sången Skånska slott och herresäten där versen "På utflykten till Bokskogen Malmöbon glor upp/Mot raden av strålande fönster på Torup/Att smaka på kaka som bakats på spett/ Dig ber hennes nåd friherrinnan Coyet" återfinns.

Henriette Coyet som av de besökande kungligheterna benämns som drottningen av Skåne eller hela Skånes värdinna.

Selma (AnnLouice Lögdlund) ligger för döden med en yngre upplaga av sig själv vid sin sida.Foto: Mats Bäcker

Men spelet börjar faktiskt med att Henriette Coyet (Katarina Giotas) nobbar kungligheterna för att få möjlighet att sitta bredvid Selma Lagerlöf (AnnLouice Lögdlund) på en konsert i Konserthuset. Selma är trött, har drabbats av skrivkramp och förlöses av Henriette Coyet. Vilken vacker grön klänning är de inledande orden som återkommer så småningom. Fast omvänt. Men lika betydelsefulla.

Scener från barndomen återkommer och pågår ibland parallellt med deras nutid. Henriette kan sitta på ena sidan av scenen med en modell av Torup vid sin sida medan Selma sitter på andra sidan med en modell av Mårbacka. Båda känner samma typ av ansvar för sina hemman. Mitt hem, mitt arv, min börda, min lycka. Selma avskydde redan som ung baler eftersom ingen ville dansa med henne. Hon var ju låghalt. Men pappa tvingade henne att gå. När Selma mot slutet konstaterar att ingen trots allt gjort narr av henne kan man i bakgrunden se unga Selma (Maria Påhls) röra sig i något slags ryckigt eller knyckigt mönster som ska föreställa dans. Den kontrasten är rent hjärtslitande.

Nu har Selma blivit såväl inbjuden som uppbjuden av Henriette. Du gav mig livet åter anser Selma efter den vänskap som inleddes med inbjudan till Torup där Henriette övertygade Selma att hon bör skriva ned sina barndomsminnen.

Det blev, konstaterar Henriette, en bok där ledmotivet är kärlek och mystik i oändliga kombinationer. Ord som kan gälla hela Selmas författarskap. Selma skrev själv i ett brev till Henriette från 1930 "Om jag inte fick skriva om under och det övernaturliga så dög jag till ingenting. Och detta inre tvång förde mig tillbaka till att tro att det dock måste finnas en annan värld". Därför kan Selma undra om döda och levande människor och djur står vid vägkanten och förundras när de går förbi. På samma sätt kan det vara med de tomma porträttramar som hissas ned och fylls med levande släktingar. Fast inget porträtt kan göra dig rättvisa säger Selma till Henriette och medger att hon beundrar Henriettes livsgnista.

Du är så kvinnlig att man knappast märker att du handlar som en man anser Selma när Henriette tar ratten från chauffören - som heter Östmark, jojo, Värmland ska det vara - och paret åker iväg i bil i första aktens riviga slut med blå himmel, vita dansande moln och stegrande musik i en hyllning till landskapen Skåne och Värmland.

AnnLouice Lögdlunds Selma minns släktingarna som fyller porträttramarna. Foto: Mats Bäcker

Det är tio år mellan de två akterna. I den första är kvinnorna 70 år och i den andra ska de fylla 80 år. Selma klagar på att omgivningen väntar på nya berättelser, men inte skrev Björnson nåt när han var i den åldern. Och det var länge sedan Heidenstam skrev något. Selma tror inte hon orkar komma till Henriettes 80-årskalas men ger henne en kaffeduk från Trangärdstorp i förskott med orden Ette, du är som en vacker saga från en lycklig tid.

De minns hur det var för tio år sedan, när Henriette försökte övertyga Hjalmar Gullberg att inte läsa just Den heliga natten eftersom Selma skrivit en novell med samma namn. Men Selma ber Gullberg att läsa just den dikten och sceniskt mixas de båda versionerna på ett finstämt sätt. En förtjusande men också gripande förveckling. Selma önskar att det är Hjalmar Gullberg som får överta hennes stol i Svenska Akademien och så blir det också 1940 när Hjalmar Gullberg tar plats på stol 7.

Selma tyngs av alla tiggarbrev, hon får säckvis. Nån vill ha pengar för att köpa en kanin och på så vis starta en kaninfarm, en amerikanska påstår att hon kan göra guld och ber Selma övertyga Akademien så att hon kan få ett nobelpris. Men om hon kan göra guld, vad ska hon då med pengar till undrar Selma. De svenska tiggarbreven är illa men de från Tyskland är värre. Selma funderar på om hon kunde hjälpt fler om hon sålt Mårbacka.

Hon är så trängd av alla tiggarbrev att det känns som om hon drunknar. Och drar parallellen till den kvinna som spärrats in av Katarina den stora. Kvinnan satt i en cell i anslutning till floden Neva som leddes om så att vatten långsamt sipprade in i cellen till dess att den var fylld och kvinnan drunknade.

Unga Selma (Maria Påhls) bär runt på en gås som ständigt finns med på scenen: Mats Bäcker

Högt och lågt blandas, vardag och fest. Och det är nog första gången jag hört någon intonera ordet fastighetsskatten i en sång. Men det går alldeles utmärkt. Andra ögonbrynshöjande avslöjanden är det kalas som ordnats till Selmas ära. Därför gick Selma först, men stoppades av värdinnan med en högljudd teaterviskning. Fruarna först. Ogifta kvinnor får vänta på sin tur, oavsett om de förärats med ett nobelpris eller inte.

Selma är klarsynt och blir av den anledningen, i alla fall i Maria Sundqvist tappning, smårolig. Som när hon funderar på om hon kanske inte gjort så mycket här i livet och kommer fram till att hon åtminstone befrämjat turistnäringen i Värmland. Så sant, så sant.

Scenbilderna, av Helle Damgård, scenograf och kostym, Johannes Ferm Winkler, videodesign, och Jakob Larsson, ljusdesign, är genomgående ursnygga. De kan vara tryggt bondska med säden hängande från taket och en halmbal på golvet eller klassigt stiliga som i Lilla salongen i Stockholms konserthus för att inte tala om det frostigt isblå, med repor och kyla när slutet nalkas. Från kulörta lyktor till rimfrosten i en målning av Fjaestad.

Men över allt annat svävar den djupt förtroliga, för att inte säga kärleksfulla relationen mellan Selma och Henriette. Så innerligt, underbart och värdigt gestaltat av AnnLouice Lögdlund och Katarina Giotas.

De avslutande reflektionerna om musikens kraft skulle sannolikt fått Ingmar Bergmans gillande. Det var ju i ett sommarprat han funderade på varifrån musiken kom och Selma Lagerlöf och Maria Sundqvist föreslår att musiken tar sig genom tvivel och hinder, musiken kan nå längre än tanke och handling. Jag tror att musik är det språk som talas där borta och att det bara är ett svagt genljud som når ned till oss. Musiken hör till både himmel och jord menar Selma och Västanå Teater har anammat Selmas resonemang och i ett tidigare sammanhang visat att det är musiken som till himmelen bär.

Det är inte konstigt att den gås, ska väl symbolisera Akka, som unga Selma burit runt med och placerat på olika ställen slutligen lyfter.

För vackrare än så här blir det inte.

Benny Abrahamsson