Det lär inte vara många som är helt obekanta med handlingen i Sound of music. Den mycket prisbelönta och klassiska filmen kan i år fira 60-årsjubileum och musikalen har ytterligare sex år på nacken. Och om det ändå finns några som inte vet vilka Maria och familjen von Trapp från Salzburgtrakten är så kommer den skaran att decimeras rejält åtminstone i Karlskoga med omnejd. Det ser teaterföreningen Lyset till med sin uppsättning av Sound of music som lär fylla Kungsteatern kommande veckor. Och det med all rätt.
Maria von Trapp skrev sina memoarer, som ligger till grund för musikal och film, 1949 och hade Nazitysklands Anschluss Österreich våren 1938 i någorlunda färskt minne. Det är det året och detta underliggande hot från grannlandet som gör Sound of music till något annat än bara en kärlekshistoria mellan en bångstyrig klosternovis som blir guvernant hos en sjubarnsfar och blir kär.
Handlingens Maria har som sagt svårt att anpassa sig till klostrets rutiner och nunnornas poetiska beskrivning av Marias oförmåga fångas i raden Hur kan man fånga månsken i sin hand. Det går inte och därför skickar abbedissan Maria till kapten Georg von Trapp, änkling med sju barn som han drillar som om de vore rekryter. von Trapp har en visselpipa som han använder för att kalla på barnen och hans första order till Maria är att förmiddagarna tillbringas i klassrummet medan det ska marscheras på eftermiddagarna. Ledordet är disciplin.
Det finns ingen plats för sång, musik eller lek och just det tar Maria med sig till hushållet. Gardinerna tas ned och sys om till kläder att leka i och det dröjer inte innan barnen sjunger med glatt humör. Alla kan sjunga propsar Maria när barnen tvivlar och Maria förklarar att do re mi är byggstenar där varje ton kan bytas mot ord.
Georg von Trapps äldsta dotter Liesl har en pojkvän som heter Rolf och själv umgås han med Elsa Schraeder som inte har något emot att bli fru von Trapp. I hushållet snurrar också Max Detweiler som tycker om rika människor och hur de lever. Och hur jag lever hos dem tillägger Max som förutom att vara en snyltare även är en ryggradslös medlöpare som inte vill ta ställning. Det som händer det händer anser Max. Georg von Trapp är väl medveten om det politiska läget och konstaterar att det är svårt att bjuda in till fest i dag eftersom man inte vet vilka som är vänner och vilka som är fiender. Elsa Schraeder anser att man inte ska skaffa fiender och försöker förmå von Trapp att se saker och ting som hon gör. Mig veterligen vinner man inte genom att ge upp replikerar von Trapp som inte viker sig för det annalkande hotet och som protesterar när Rolf, Liesls pojkvän, lämnar ett telegram åtföljt av ett heil. Jag är österrikare och tål inte Hitlerhälsningar protesterar von Trapp.
Men det nazistiska greppet blir allt hårdare och familjen von Trapp bestämmer sig för att fly.
Veronica Hjalmarsson, regi, ser till att spänningen stiger och det bjuds på rader av effektiva scener. En tål att diskuteras. Skulle den till synes inbitne och hängivne nazisten darra på manschetten och låta flydd kärlek trumfa lojaliteten? Finns det trots allt ett hjärta under brunskjortan med hakkorset på armbindeln?
Men det är som sagt en musikal med massor av glädjefylld sång, musik och dans. Det är en härlig energi som genomsyrar ensemblen där det finns flera uppsättningar barn i barnrollerna men där Ann-Louise Magnusson (Maria), Christer Jönsson (Georg von Trapp), Simon Tarakkamäki (Max Detweiler) och Jennifer Ljusterås (Elsa Schraeder) drar det tunga lasset. Nunnorna ledda av abbedissan Eva Dällerud inte att förglömma. Abbedissan stöttar den tvivlande Maria med konstaterandet att kärleken mellan två människor också är helig. Du har förmågan att älska och måste fullgöra det liv man är ämnad för, tillägger abbedissan.
Det finns mycket att gotta sig åt men med tanke på att det är en amatöruppsättning måste ändå scenografi och rekvisita av Mia Jerndin och Jennifer Ljusterås och kostymerna av Johanna Oranen framhållas. Det är överlag tjusiga kläder och i vissa scener är det ren och skär ögonfröjd.
Sound of music har måhända åtskilliga år på nacken men de ämnen som berörs har inte minskat i aktualitet. Snarare tvärtom. Därför är det värt att beakta några ord av Tage Danielsson: Om man vägrar att se bakåt och inte vågar se framåt så måste man se upp.
Benny Abrahamsson
Comments